http://www.expressen.se/nyheter/1.2553615/flygledaren-jag-gav-klartecken-att-lyfta
Det känns såklart att läsa om flygolyckor. Minnet av Milano i oktober 2001 blir tydligt och det är onekligen traumatiskt. Det kunde ju varit jag.
Men det är inte någon konstruktiv tanke egentligen, för den skulle gå att applicera på allting.
Kvinnan som blev torterad och dödad, kvinnan som blev våldtagen, kvinnan som blev överkörd av en fyllerist, kvinnan som fick bröstcancer.
Alla kunde de ha varit jag.
Jag tror att vi har vår utmätta tid, och när dagen kommer dör vi om det så är för att vi fått en ärta i halsen. Några blir gamla, några dör unga.
Det är en form av tröst.
Du tänker kloka tankar! KRAM
Hej Anette! Åkte i natt hem från en underbar weekend i Aten genom små oväder. Som flygorolig är det inte kul och jag kom att tänka på dig trots att vi inte känner varandra. Försökte räkna ut hur många oväder du varit uppe i och att du överlevt alla. Jag har alltid sagt att jag ska bli 85 år och skulle bli grymt besviken om jag får lämna in i förtid. I natt var inte min tid slut iaf trots att jag trodde jag skulle spy upp hela livet i alla krängningar och skakningar. På 2×10 min var det över och nu har jag vaknat och är så tacksam för min dotter, man och kattunge. Jag är också glad och stolt att jag trotsar min rädsla för att flyga så att jag kan få upplevelser utöver det vardagliga.