När jag jobbade på flyget var det min ”verklighet”. Det vill säga, det område jag kunde på mina fem och utgick från.
Nu när jag tillfälligtvis har paus så har jag fortfarande erfarenheten och kunskapen, men det är inte min dagliga verklighet.
Nu lär jag mig en annan bransch, som journalistkollegor å sin sida vet allt om och har som utgångspunkt för sitt liv. Medan jag är ny och säger ”jaha, är det så?”
Till exempel hade jag inte tänkt på att en del av jobbet innebär att ”jaga” folk. Att det krävs att man får tag i intervjuobjekten som är utgångspunkt för repet.
Idag körde jag 15 mil i var riktning för att intervjua, men det blev till intet. Åkte hem utan att ha material till artikeln och måste göra om proceduren.
När jag kom hem låg det ett nytt uppdrag i mejlkorgen som ska vara klart senast onsdag. Har ett möte på måndag och skolan på tisdag, och vad händer om jag inte får tag i dem jag ska intervjua på onsdag, då faller det. Alltså: helgen planeras om och så blir det praktikuppdrag istället.
Tadaa- en ny verklighet.
Flexibiliteten jag har med mig från flyget är användbar även i den nya verkligheten.
Entreprenörskapet har som ingrediens att räkna bort heltid, halvtid och arbetstidsprocent och gradera arbete i färdigt eller ofärdigt.
Fördelen med flyget är att när man landar är man ledig, fördelen med att driva eget är att man planerar sin tid själv men aldrig är riktigt ledig.
Konstigt, men jag älskar båda arbetena lika mycket.