Det finns många metoder att gå ner i vikt…

På Facebook kommer det upp såna där minnesrutor från förr ”för 2 år sen hände detta”.

Häromdagen kom det upp ett inlägg från april 2014 när jag hade varit och tränat dubbelpass och jag skrev: ”

Jag såg ut som ”tant försöker röra sig till musik och viftar med armarna”.Jag såg ljuset och var beredd att gå över till änglarna ett tag, men gav inte upp för jag hade ställt mig i första ledet fast jag är ny. Tänkte att jag skulle se bra. 
Å andra sidan ser alla bakom också mig bra. Och jag ville ju lämna avtrycket ”hon gav inte upp i alla fall”. Senast jag tränade dubbelpass måste vara en 10 kilo sen, men skam den som ger sig. Lite blodsmak i munnen och kräkkänslor har ingen dött av. Jag drevs endast av en sak. Att få komma hem och skriva det på facebook så jag kunde få 100 gilla och den bekräftelse jag så innerligt önskar. Och har behov av, eftersom jag egentligen är av naturen lat.

Annars?
Tränar 3 gånger i veckan och äter inte godis på vardagar. Sockerberoendet är faktiskt inte påtagligt längre. Det händer inte så mycket på vågen, det är irriterande (och jag är inte peppad av ”men du är ju inte 39 längre”). Gjorde en powerwalk med Tony ikväll för att få lite luft men kan knappt röra mig just nu, exakt hela kroppen har gått i strejk. Hallå? Är det normalt? Ska inte kroppen vara tacksam liksom?

Är otroligt glad över att ha kommit igång. Det gör ont, det svider, det är stelt, det är panik, men jag älskar det. Varför har jag ljugit i flera år och sagt att jag ”inte hinner?”. Jag hinner. Därför att jag prioriterar det. Därför att effekterna (utom just nu då) gör mig gott. Yeah.”

Nä, jag var inte nöjd.

Långlinjer, utebliven träning för att jag bara inte kunde för att jag hade ont i ryggen som sen blev diskbråck, fel kost.

Bilden ovan togs efter ett pass när jag halvt bestämt mig att ändå försöka börja komma igång med träning eftersom jag började känna mig bättre. När jag såg den här bilden blev mitt ”halvt bestämt mig” att jag ”helt bestämde mig”. Jag hade faktiskt inte tänkt på att det gått så långt förrän jag såg bilden, där det inte ens hjälpte att hålla in magen. Visst hade jag fått byta uniformsstorlek och visst var jag alltid sugen på nåt gott ”because I’m worth it”, men fotot ljög inte.

(Jag har full respekt för att man kan vilja se ut på många olika sätt, men för mig hänger välmående ihop med bra kost och att träna. Och gör man det så blir man inte rund, då är man normalviktig. Vill man inte äta eller dricka bra kan man välja det, och prata om hur skönhetsidealen är skeva (det är dom), men jag vill inte blanda korten. Så för tydlighets skull: det är okej att se ut som man vill, men det är inte SUNT att typ dricka för mycket alkohol/äta chips/sitta stilla för mycket. Och jag vill vara SUND.)

Jag bestämde mig att köpa ett årskort och komma igång med träningen, och medan jag stod i kassan på centret skulle det just vara en information om något som hette ”itrim”. (http://www.itrim.se)

-Du kan vara med om du vill, det kostar inget, det är bara en information om en kommande kurs, sa tjejen i kassan.

Jag satte mig ner tillsammans med några andra som också hade ”I’m worth it” som livsmotto och lyssnade till vad det skulle innebära. Jag har ju varit med i Viktväktarna många gånger, alltid lyckats och fått guldstjärnor och blivit ständig medlem eller vad det hette, men någonting händer ett halvår efter jag nått mitt mål. Jag har svårt att sätta fingret på vad det varit, men jag har som sagt kommit tillbaka igen och börjat om med invägningar och guldstjärnor. Varför klarar jag inte att hålla min nya vikt? Vad är det som gör att jag gör fel när jag VET hur man ska göra?

Jag tecknade mig för ett årsmedlemsskap med allt träning jag ville inkluderat, och det var typ en hundralapp extra i månaden mot vad bara månadskortet skulle kosta.

-Jag gamblar, tänkte jag. Det kan det vara värt om det funkar.

Kom till första gruppträffen och gick plikttroget dit varannan vecka. Vägde in mig, och fick jaha!-upplevelser.

Jaha! 1). Jag har alltid sett viktnedgång som ett projekt. När jag nått målet är det klárrt. Alltså kan jag börja äta ”som vanligt ” igen.

Jaha! 2). Det är nya fester, nya helger, nya jular och semestrar, HELA livet. Alltså är det ingen idé att ”börja på måndag”. Det är val att göra varje dag, och när jag gjort valet får jag stå för det. Inte gräma mig eller tänka ”nu är det kört, nu kan jag lika gärna svina resten av veckan”. Likaså portionsstorlekarna, hur stor är en lagom portion egentligen?

Jaha! 3). Om det ”sitter i huvudet”, det vill säga om man äter för att man är glad/trösta sig/ fira/ belöna, så måste man också tänka om och tänka annorlunda. Det kan ta tid. Precis som en alkoholist blir beroende av alkohol är det lätt att bli sockerberoende. Det finns socker i allt. Alltså blir det ett nytt sätt att tänka, ett nytt sätt att hantera känslor.

Jaha! 4). Jag är inte unik. Det finns fler som kopplar ihop känslor med mat/godis/socker. Men mitt sätt att hantera det är unikt. Vilka är mina ”käpphästar”?

Jaha! 5). Det är ett maratonlopp, inte ett sprintlopp. Om det tagit flera år att gå upp, så tar det tid att gå ner.

Allt som allt gick jag ner 16 kilo. Jag gick visserligen upp 2 när jag började flyga, så ok 14. Men det har jag hållit. Det kan vara ”svåra dagar”, som de senaste när jag varit uppe 3-4 på morgnarna, då blir det många timmar att behöva stoppa i sig något för att hålla sig vaken. Men hemma, eller med vanliga tider, så handlar det om att regelbundet äta bra mat. Döenkelt;)

Jag tog ett ”efter-foto” när jag gått ner ungefär hälften: (instruktören är densamma, alltid lika glad och peppande och egentligen för snygg att ens överväga att vilja stå bredvid;))

Och i maj 2015 några kilo senare:

Och jag tror också ansiktet smalnat lite: (jag till vänster alltså;):

Jag har bara gott att säga om det program jag valde.

Det finns inget program som gör jobbet, det fick jag själv göra, men stöttningen var guld värt.

Jag började heller inte med smoothies och soppor för kick-starten, jag gick direkt på handflatemodellen ( kött som min handflata, kolhydrater som en knuten näve och grönsaker som 2 knutna nävar. Det var en lagom portion till mig att förhålla mig till. Vill man inte äta kolhydrater äter man 3 nävar grönsaker istället).

Du väljer själv. Ibland är det just att välja som är svårast, och att ta det där första steget mot ”resten av livet”.

Jag har hört det förr, men den här gången gick orden in.