Genom åtagandet i Försäkringstagarföreningen har jag lärt känna många härliga människor över hela landet. En av dem hämtade vi med båten igår, hon och hennes man bor bara ett par öar bort och 5 minuters båtväg.
Vi satt på uteplatsen igårkväll och snackade bort några timmar över en flaska vin och färska jordgubbar.
Vi känner ju inte varandra mer än genom styrelsearbetet egentligen, och det är så härligt att upptäcka de andra, privata, personliga sidorna hos någon man redan gillar. Våra gubbar fick ju följa med på tåget av bara farten och där satt jag i sonens Foppatofflor, Tonys fleece (bara toppaluva från Granngården saknades) och drack vårt BagInBox-vin i plastglas och delade livshistorier.
Tony nämnde imorse att han var mycket imponerad av både min styrelsekollega och hennes man och som han uttryckte det ”när man är både u-båts-officer och läkare behöver man inte pissa revir”.
Jag skrattade till, åt det manliga uttrycket (vi kvinnor pissar inte revir…) och kommenterade hans svar på vår fråga hur den kombinationen kom sig.
-Det blev bara så, svarade han.
Jag har ju haft ett föredrag i många år jag kallat ”Bananskal och bemötande” som handlar om slumpen (fast med en sensmoral) och jag tycker uttrycket ”Det bara blev så” är riktigt intressant. Alla kan använda det. Den som hamnar i trubbel använder det, och det som gör karriär använder det.
Och det mest fantastiska av allt är att med helikopterperspektiv stämmer det inte alls, i de flesta fall.
Varken hos den som hamnar i klammer med rättvisan eller den som gör karriär.
Jag brukar säga att jag råkade bli flygvärdinna, men såklart menar jag att det var inte det jag skrev i mellanstadiets ”Mina Vänner-böcker” under rubriken ”Vill bli när jag blir stor:”. Där tror jag att jag skrev ”Vill jobba med barn”.
Men att jag anmälde mig till flygvärdinneutbildningen och sen sökte jobb som det var ingen tillfällighet, det var ju resultatet efter ett beslut jag tog.
Nu ska jag besluta att ta en break i solstolen.
Så får det bli!