Som journalist ställer jag frågor till intervjupersonerna som har syftet att ta fram relevant information och ett berättande som är intressant att läsa om.
Som mentor ställer jag frågor men ger också konkreta råd i hur, vad och när. Då använder jag min kunskap och erfarenhet som grund till att hjälpa någon annan utvecklas.
Och så är det coachningen då, som är annorlunda än de andra två rollerna och har annat syfte: att klienten själv ska hitta svaren inom sig. Jag ställer bara frågor som leder samtalet framåt och får personen som pratar att plötsligt se ut som Professor Balthazar (Ni som är födda på 1900-talet kommer kanske ihåg honom? Han vandrade omkring och funderade så golvet blev slitet och så plötsligt sken han upp som en sol och en glödlampa tändes över hans huvud).
Naturligtvis är inte rollerna helt enkla att skilja åt med vattentäta skott, speciellt mentorsrollen är stark och behöver tonas ned när jag coach-samtalar. Jag, i likhet med de flesta andra jag känner, är lösningsfokuserade och har alltid ett litet råd på lut i bakfickan, färdigt att levereras.
Och det ska jag då inte göra när jag coachar, då faller hela konceptet kan man säga.
Jag gör misstag hela tiden när jag övar.
Med mina tre ursprungs-övningsklienter, och de nya jag fick efter min efterlysning.
Och just nu känner jag att jag aldrig kommer fixa det här. (En standardkänsla jag har och har haft vid exakt varje ny kurs/utbildning/utmaning jag utsatt mig för).
Det är något lockande i utmaningar, och att stånga pannan blodig. Att ta tjuren vid hornen och konfrontera rädslan och gråten som sitter i halsen. Och rösten som säger ”strunt i det, ge upp, det finns så många som är bättre än du och gör det bättre än du nånsin kommer göra det”.
Ett nacksving senare har rösten tystnat och blod och damm är borttorkat. Och så står jag där med det välförtjänta diplomet eller pappret med högskolepoängen, i handen och ler brett. Och den känslan- det är hela motivationen och det som gör att jag innerst inne inte ger upp.
Jag har ännu inte hittat min precisa personliga stil heller, jag går enligt boken och övar på att hitta vad som funkar. Och vad som inte gör det.
Igår lärde jag mig en läxa.
Jag måste introducera coachningen och definiera vad det är och inte är. Det står visserligen i boken men jag tog en genväg för jag antog (man ska inte anta saker, det står också i boken) att klienten visste och förstod utan att jag behövde checka upp att vi hade samma uppfattning om vad coachningen ska leda till. Så var det inte.
Check på den lärdomen.
Jag lärde mig också att den som får coachning också måste vara ”coach-bar”, alltså VILJA få coachning. Att den personen också kan behöva utmana sig själv och också kanske bli omtumlad, frustrerad och våga konfrontera obehagligheter som kanske gömts undan i den innersta delen av hjärtat länge.
Det är ingen idé att söka mig om behovet är nån som säger AWE och NÄE och WOW utan att också kunna ta emot en provocerande eller utmanande fråga. Som coach är ju målet att det ska ske en förändring och/eller utveckling, att nå ett AHA!!! och en djupare självinsikt. Jag vill inte lura någon på tid eller pengar. Om någon lägger en timme på att berätta hur framgångsrik eller fantastisk personen är för att få min bekräftelse, så kan jag absolut ta betalt för det (jag brukar annars ge bort bekräftelse gratis), men jag vill ju ta reda på vad bekräftelsebehovet kommer sig av. Varför det är viktigt för personen, vad, hur, när, om, effekten av, syftet, målet, valen, nöjdhet, känslor, tankar…
Som hjälp finns det ett tjog verktyg som anpassas efter person och inlärningsstil. Vi är olika som personer och tar åt oss olika saker. Det är mitt jobb, att lyssna in, läsa av och välja ett verktyg och typ av frågor som för processen framåt.
Men just nu är jag i tvivelfasen. Hur ska det bli? Kan jag verkligen bli tillräckligt bra för att kunna vara ett stöd i människors privata utveckling? Hur mycket måste jag öva för att det inte ska kännas motigt? Är jag på rätt plats? Är inte alla andra så väldigt mycket bättre?
Låt oss se vad som händer.
Fortsättning följer.