Nu för tiden när jag jobbar mycket hemifrån med skrivande finns inte lika mycket tillfällen att ”prata av sig” som det fanns medan jag flög.
Flyget är en härlig plats för oss sociala varelser där vi pratar om högt och lågt och däremellan socialpratar vi om egentligen ingenting bara för att hålla ett samtal igång. Hur mysigt som helst.
När jag nu träffar klasskamrater och styrelsekollegor har jag ett uppdämt behov av socialiserande, och därför kan det hända att jag möjligen uppfattas som pratig i överkant. Men jag kan liksom inte bärga mig.
Igår träffade jag en annan trevlig kollega som jag träffar ett par gånger årligen på sammankomster, och hon hade klippt sig och färgat håret. Supersnyggt! Jag berömde henne och sa: Du ser också mycket yngre ut! Det är STOR skillnad”.
Jag tog genast tillbaka:
– Eller nej, alltså, inte STOR skillnad, det är bara skillnad…
Ett sånt uttalande kan man ju såklart inte ta tillbaka. Jag överdrev på fel håll och vid fel tillfälle och sagt var sagt.
Ibland kan det där socialpratandet vara en belastning mer än en tillgång;)
(Men ATT hon var skitsnygg i frisyren och färgen, DET var i alla fall ingen överdrift alls)