Det är nåt speciellt med att sitta i kyrkan och filosofera

Igår var jag i kyrkan.
Det händer nästan aldrig.
Inte för att jag inte vill, men jag kommer mig liksom inte för att ta mig dit.

Tonys lillebror är präst, och igår skulle han installeras på sin nya tjänst som kyrkoherde. Det var gudstjänst och mottagning med välkomsttal.
Vi åkte till kyrkan i god tid för att få bra platser (klassiska vuxen- (panchis)poäng på det) och jag satt där och studerade altartavlan och Jesusfiguren i taket, i den gamla kyrkan.

Filosoferade.

Hur många har suttit i den där bänken före mig? Hur många tårar av sorg på begravningar, hur många tårar av glädje vid bröllop, har fällts?
Hur många har suttit där av fri vilja kontra av tvång och tradition?
Hur många tankar av annat har tänkts medan prästen predikat?
Hur många nya tankar har dykt upp, av funderingar, betraktelser och självrannsakan?
Hur många gånger har människor knutit sina händer i bön i Fader Vår?

Jag kände hur mina axlar på ett sätt sjönk ner några centimeter.
Hur stressen över framtiden sattes i stand-by-läge för en liten stund.
Jag kom på att jag faktiskt den kommande timmen inte skulle behöva varken prestera något eller komma fram till något genom analys. Jag skulle inte redovisa i någon form av tenta och jag kunde välja om jag ville stämma in i psalmsången eller inte. Telefonen var satt på Flight-mode och ingen kunde nå mig, liksom att inte jag hade koll på sociala medier eller mejlkorgen.

Det var väldigt skönt.

…”Herre förbarma dig över oss”…
En text och melodislinga som sjungits i flera tusen år på precis samma sätt.
Av människor vars liv tett sig så olika, och ändå binds ihop i en tradition.

Rätt coolt faktiskt.
Jag kanske skulle gå dit lite oftare?