Jag vet hur skadeglädje känns, och den kan till och med vara lite skön. Jag upplevde den senast på motorvägen, en man låg bakom mig medan jag körde om en lastbil, och han tyckte inte jag höll tillräckligt hög hastighet (ca 10 över tillåten höll jag nog, men han körde själv betydligt snabbare). Han blinkade med helljuset och gjorde en obscen gest medan han körde om mig, men jag kände stor tillfredsställelse när sen en trafipaxare stannat honom en kilometer längre fram och han stod skamsen vid vägkanten och väntade på sina böter. Hade såklart lust att göra en gest tillbaka, men hejdade mig. Det var skönt för jag tyckte han varit orättvis när han räckte finger och alltså fick han sitt ”straff” för det på annat sätt. Så jodå, jag vet hur skadeglädje känns. Men jag förstår inte den i alla sammanhang. Till exempel förstår jag inte den när det gäller min yrkeskategori.
Läste några kommentarer som skrevs angående våra nya villkor, och märkligt nog är det nästan alltid manliga skribenter som gör uttalanden. Dessa kommentarer hade en underliggande skadeglädje som innebar ”haha, det kan ni gott ha, ni har haft det alldeles för bra alldeles för länge”.
Det som slår mig är att man kan utläsa att egentligen har de ingen aning. Man märker att skribenterna har en nidbild av jobbet som innefattar fördomar om veckolånga stopp i solen och månadslöner på 50000. Och på de 27 år jag jobbat har jag åtminstone inte sett varken de pengarna eller de arbetstiderna.
Men det som förundrar mig är att någon tycker det är ”lika gott” att någon ska ha upp till 18-timmars arbetsdagar eller ledigt var 7:e helg. Varför är det bra? Den som sitter där hemma med sin familj varje helg, varje påsk, nyår, jämn födelsedag eller kan gå på sitt barns uppvisning på idrotten, sitter den verkligen och tänker ”haha, nu kan dom ha det, lika gott åt dem att de inte kan få ledig, de får skylla sig själv de bortskämda drakarna”?
Helt ärligt, var kommer de där elaka kommentarerna från, vem mår bra av att ge uttryck för sin skadeglädje? Och varför? Jag har aldrig gnällt över oregelbundna arbetstider, jag älskar det, men i alla andra branscher innebär det ob eller tillägg eller regleringar för att det samtidigt ska gå att kombinera med familjeliv. Varför ska vi tillbaka till 50-talet just i vår bransch, när flygvärdinnor fick kicken när de gifte sig för att det inte funkade att både flyga och ha barn? Varför vill vi bara att barnlösa och/eller singelkvinnor/män ska kunna arbeta i kabin?
Varför är detta ett ämne för skadeglädje? Det förstår jag inte.