Det är lite småbarnsligt kanske

Imorgon ska jag ha med journalist och fotograf på min flygning, och de ska göra ett reportage om mitt jobb.

De kanske inte har tänkt på att jag är en lätt överviktig 46-åring med kråksparkar runt ögonen, där kanske en smal 25-åring gjort sig bättre på bildena, men själv är jag i högsta grad medveten om just detta. Jag håller nämligen på och försöker hitta några lämpliga kläder till det här stoppet som får mig att se något smalare ut.

Jag vet. Det är lite småbarnsligt att hålla på såhär. Fåfäng är jag ju inte normalt. Jag är den jag är och se ut som jag gör, och är nöjd med det. 

Men just till den här typen av reportage vet jag ju att de värsta kritikerna kommer vara kollegor som kommer ha åsikter om hur vårt arbete framställs, av anledningen att alla uppfattar det på olika sätt beroende på vilken inställning de själva har. Och kanske tycker någon att de själva hade varit en ännu mer lämplig kandidat (kanske det) och kommer leta fel. Och att då mitt utseende eller klädval kan bli ett diskussionsämne känns inte kul.

Jag sitter med en massa farhågor just idag. Det är som dagen innan ett föredrag när jag ännu inte har kollat all rekvisita eller har träffat åhörarna, då kan det i tanken vara ett gäng stonefaces som sitter och ringer i sina mobbar medan jag pratar. Så ser jag mötena efter publiceringen, tänk om alla är negativa och säger ”varför gjorde du si eller så?”

Jag vill så gärna ge en rättvis bild av jobbet som inte är för glammig, men samtidigt göra reklam för detta världens bästa jobb. Jag vill att mina chefer ska känna att jag gjort ett bra jobb och vara så vanlig som jag vanligtvis är, dvs inte överdriven men ändå glad. Jag önskar att det ska lysa igenom hur trevligt vi har och vilken god stämning vi skapar på kort tid, men också hur trött man kan vara och hur ansträngande det kan vara att vara ”på” i många timmar och de av sig själv.

Håll tummarna.

Jag är mer nervös för det här än jag varit för något annat på väldigt länge.