Det är krångligt att vara både/och

Eftersom jag skrivit blogg i sju år och har en öppen profil är jag inte svår att hitta för journalister som behöver ”ha tag i en flygvärdinna”. Googlar man finns det massor av material jag skrivit och det finns bara två med mitt namn i Sverige (undrar ibland om min namne i Stockholmstrakten ibland får samtal om flygfrågor?) och att vara offentlig är ett val jag gjorde som i stort sett bara har fördelar.

Men rollerna kan vara lite krångliga att skilja på, för ibland uppfattas jag som en SAS-anställd som är betald att skriva blogg för min arbetsgivares räkning. I perioder trodde läsare att jag var ”köpt”, och mer än en gång får jag frågan när jag håller föredrag om SAS betalar mig att åka runt och göra all denna reklam.

Och svaret är nej, jag är inte köpt, bloggen skriver jag utan ersättning  och innehållet bestämmer jag själv över. Även på föredragen kommer den ”reklam” jag ger från hjärtat. Jag har alltid varit stolt över mitt yrkesval och det bolag jag arbetar för, och tycker att det har varit helt fantastiskt att få arbeta med människor i möten.

Det är heller inte av misstrivsel jag valde att ta tjänstledigt, det handlade om att jag inte ”gillade läget”. Och läget var i november förra året att jag hade smärta i nacken efter ett diskbråck, att vi fick veta att studiedeltid (och möjligen all deltid) skulle försvinna i det ultimatum som ställdes för att bolaget skulle räddas.

Mitt val att flyga deltid och studera parallellt handlade om att kroppen (nacken) inte höll för heltid, och då var jag tvungen att välja. Hade jag varit sjukskriven igen hade jobbet ändå hängt löst. Anställningsskyddet i Danmark är inte som i Sverige, i Danmark kan man lagligt bli av med jobbet om man har över 120 sjukdagar. Ett diskbråck tar minst tre månader att läka, men kan ta sex. Jag gick tillbaka efter tre, men fick aktivera Plan B som var studiedeltid.

När den skulle försvinna (det blev inte så men det visste vi inte i november när vi fick ultimatum) bestämde jag att ta kontrollen. Jag bestämde mig att lämna, för ett par års paus, och för att fullfölja studierna.

Jag skriver fortfarande hur det är och uppfattas, och har intresse och synpunkter om flyget. Och ja, jag är också kritisk till mycket. Den andra sidan av det ultimatum som ställdes är inte alltid smickrande, och i tidigare inlägg har jag förklarat den tunga arbetsbördan och den trötthet som många känner. Det betyder inte att jag är varken negativ eller bitter, utan mer lite sentimental över att branschen nu tar steg efter steg tillbaka till förhållande som rådde på 50.-talet.

Om bara unga utan familj kan jobba heltid under några år, så är det precis som det var förr. Det är synd om så mycket erfarenhet försvinner, för att de som jobbat 20-30 år inte håller. I flygvärdinnejobbet är ju onekligen just erfarenhet den största kvaliteten, om det händer nåt. Att le och servera kaffe kan i stort sett alla vuxna människor klara, men det är psyket och erfarenheten- när det händer saker utöver det vanliga- som skiljer agnarna från vetet.

När man jobbat ett tag har man varit med om hjärtinfarkter, svimningar, epilepsi och kanske nån brand i en ugn, plus ett tvåsiffrigt antal nödträningar. Det ger en inneboende trygghet som inte kan kompenseras med höga klackar eller ett aldrig så vackert leende.

Det är den andra sidan.

Och om jag inte skulle kunna skriva om den andra sidan av saken, om branschen i helhet, och om vad de nya arbetstidsreglernas effekt på kollegorna, utan bara skrika Halleluja i alla meningar som också innehöll bolagsnamnet, så hade jag inte varit trovärdig.

”SAS-värdinnan säger…”, vad det nån som skrev och syftade på mig. Det jag säger och skriver är min hållning, som anställd, men ska inte misstas att vara alla kollegors hållning, eller ledningens eller SAS pressavdelnings hållning. Jag är både/ och, det vill säga glad för mitt jobb som jag alltid älskat, men kritisk till vart branschen är på väg och arbetstidsreglerna som gör många utslitna.

Det hade varit lättare att vara antingen det ena eller det andra. Jättearg och bitter. Eller jätteglad och helt sorgfri.

Kombinationen är inte lika intressant att skriva om (tänker på journalisten som var här igår, undrar vilken vinkling han tänker göra) men jag hoppas läsarna går till sig själv och känner igen sig i att livet sällan är så svart och vitt som det ofta framställs.

Det innehåller också 50 nyanser av grått, mörker och frihet;)