Hur skapar man ett samhälle för alla?
Om man är intresserad av politik, relationer och känner stor empati för mänskligheten så är det en fråga att bry sig om.
Det är inte så ofta jag tittar på TV, men ett av mina favoritprogram ( trots att det är förnedringstv på ett sätt) är Lyxfällan. Jag är medveten om att det finns en liten tanke som heter ”Bra TV” i bakhuvudet på producenterna, å andra sidan skulle ingen vilja lämna ut sitt liv till allmän beskådan i TV på det sättet om det inte vore för att de greppar sista halmstrået. Erkänner man att man dricker 300 liter läsk eller prioriterar fredagsmys framför elräkningen i TV, så är det nog så det är. Man gör en pudel och erkänner att det gått överstyr.
Nästa steg för många av de deltagande familjerna är att hamna på gatan, därför att det är en konsekvens av att överkonsumera- pengarna räcker inte och till slut finns inga utvägar. Samhället varken kan eller ska gå in och stötta en överkonsumerande familj genom att skänka bidrag, det är som att bota en alkoholist med en panna vodka. Och om man skulle hjälpa dem så ska hjälpen handla om att leda dem till egenansvar, inget annat.
När jag läser om barn som blir vräkta därför att deras föräldrar blivit arbetslösa blir jag helt beklämd. Barn ska inte bo på gatan, och absolut inte för att deras föräldrar råkat illa ut. Men hur skriver man en lag som innefattar det ena utan att drabba det andra? Det vill säga, hur stöttar man en familj som hamnat i trubbel utan att det riskerar bli en förväntning hos dem som överkonsumerar och/eller inte kan/vill ta eget ansvar?
Juholt sa en gång att vi som har paraplyer ska hålla det över dem som inget har när det regnar. Det är ett bra uttryck. Men samtidigt är det en risk att några får stå och hålla paraplyer hela tiden, för vissa passar det väldigt bra att ligga i skuggan under det även när solen skiner om möjligheten finns.
Om familjer som överkonsumerar och prioriterar fredagsmys inte riskerar bli av med sitt hus för att det finns barn finns det ingen egentlig anledning att sluta med det, alternativet är att nån annan betalar och tillvaron bland chipsen kan verka behaglig. Det måste finnas ett alternativ som inte är behagligt (bli av med boendet) som är motvikten för att vissa ska känna motivation. Hemskt, men sant.
Och då finns det nämligen resurser till de behövande, till mamman som är orolig över att inte ha nånstans att bo på grund av att hon mist jobbet. Till den som inte kan själv. Till den som haft otur trots ambition.
Det är inte lätt att skriva en regel som drar alla över en kam, när alla är så oliktänkande i hur ett samhälle ska vara byggt. Om vilka som ska hålla i paraplyet och när.