Skickade ett ”uppläxningsmeddelande” till min son för några veckor sen, jag tyckte han då var dålig på att höra av sig. Om vi säger såhär, vi som går här hemma i vardagslunken vill ta del av hans liv i USA, och det finns Skype, sms, Instagram, Twitter, Facebook, mejl och telefoner som hjälpmedel att kunna hålla kontakt. Och kontakten går åt båda håll, vi kan skriva och berätta och så ger han tillbaka genom att ta av sin tid och skriva och berätta vad som händer honom. Om bara vi skriver och han läser och nickar, så är bara en av två nöjda.
Eller ta festen med bordsplacering som exempel, där du frågar din bordsgranne ”Jaha, vad pysslar du med då”. Det är oftast inte ett genuint intresse som gör att man ställer artighetsfrågorna utan snarare att hitta en minsta gemensam nämnare genom att fråga och hitta trådar. Om nu bordsgrannen inte ger ett dugg tillbaka utan låter dig sitta där och ställa frågor kommer det mer och mer likna ett förhör eller anställningsintervju vad det lider, istället för ett samtal som gemensamt förs framåt.
Jag är aktiv i de sociala medierna. Det är ett val jag gjort. Inte sällan påpekar vänner och bekanta att jag lägger ut mitt liv på Facebook och i bloggen, och jag tänker alltid samma sak: Haha, tror du på allvar att det är HELA mitt liv du läser om? Och om de tror det, så är det ok att de tror det. Det är säkert berikande att tro att någon annan lever ett fattigt liv, om du förstår vad jag menar.
De av vännerna som är på Facebook och som har synpunkter på vad jag lägger ut deltar ibland inte alls själv i det sociala nätverket. (Trots att det faktiskt heter ”socialt nätverk”). De väljer att bara göra som min son gjorde, ta del av info men inte dela med sig själv. Med all respekt, så kan man också göra, det finns tusen skäl att vilja vara anonym. Man kan sakna tid, man kanske inte kan synas för att det kan vara riskfyllt, man tycker inte det är roligt att skriva, man tycker inte det finns nåt att skriva om, man förstår inte verktyget och tror att ”alla i hela världen får veta att jag var i simhallen”. (varför nu det skulle vara av intresse för Obama och Alex Schulman, och hur de skulle kunna missbruka den informationen). Jag vet.
En tidning eller en blogg är inget socialt nätverk på samma sätt som Facebook, en bloggare skriver sin uppfattning enväldigt och en tidning skrivs av journalister som på samma sätt delger information de valt ut att förmedla. Men det sociala nätverkens kärna är ömsesidigheten, och att vänner tar del av varandras liv. Man måste såklart inte vara med om man har fullt upp eller är nöjd med telefonsamtal och mejl och IRL-möten. Men för mig är det en pusselbit, det ena utesluter inte det andra. Det är inte telefon/möten, mejl ELLER Facebook, det är både och. Och lika lite som jag pratar med nån i telefon i en timme och bara pratar själv, lika ointressant hade Facebook varit om jag bara kunnat läsa mina egna uppdateringar. Jag är nyfiken och angagerad, jag vill ha del av mina vänners liv. Gärna det vardagliga. Gärna där man känner att ”vi kan inte ses så ofta, men jag känner dig ändå, jag är del av ditt liv”.
Det är vad de sociala nätverken handlar om.