Det är egoistiskt att vara ledsen

Många gånger har jag träffat rödgråtna passagerare som kommit ombord.
Ibland har de flackat bort i tankar medan de tittat ut över molnen, och så har tårarna börjat rinna.
-Är du okej?
Jag brukar fråga, för om någon vill berätta om ett nyss taget avsked så lyssnar jag gärna. Om det handlar om flygrädsla vill jag absolut veta, och svaret brukar ge en hint om vad det är.
-Ja, jag är okej.
Det kan räcka.
Eller kanske en servett att torka tårar med.

För ungefär två år sen började vår son prata om fördelarna med att vara utbytesstudent.
Både jag och Tony som rest mycket tyckte det var en intressant tanke, att lära sig andra kulturer och se världen från fler håll är fantastiskt.
Om fler lär sig mer om varandra minskar främlingsrädsla. (Som egentligen är inbyggd och en självbevarelsedrift. Men som tyvärr ibland när den får härja fritt utvecklas till främlingsfientlighet och i nästa fas rasism).

Han tog ett beslut, han ville vara utomlands, och under ungefär ett halvår var det förberedelser i form av intervjuer, läkarintyg, vaccinationer, visumansökan.
Den första augusti förra året vinkade vi av honom på flygplatsen.
Jag grät floder.
Jag har saknat och längtat.
Och kände ett styng av smärta när också vår dotter berättade att hon gärna ville göra samma typ av resa.
Jag ville inte utsätta mig själv för mer saknad, men det sa jag såklart inte, det hade varit egoistiskt.
Självklart vill jag att hon också ska få uppleva äventyret att bo hemifrån i en ny familj, i en ny kultur, med allt vad det innebär.

Vår sons tio månader, så här i backspegeln, sprang iväg.
Det är redan två månader sen han kom hem, 1000 erfarenheter rikare.
Då sa vi: ”nu har vi hela sommaren framför oss, hela familjen samlad, vad underbart”.

Idag tog den sommaren slut.
I morse klockan 03 ringde väckarklockan, hon hoppade in i duschen, borstade ut håret, stängde resväskan som var överfull, och så körde vi mot flygplatsen.
Denna gången väl medveten om vad som väntar, och de tillhörande känslostormarna.

Att säga hejdå och veta att vi inte ska ses på länge är gräsligt.
Hon åker upp mot rulltrappan mot säkerhetskontrollen, vinkar med tårarna rinnande och formar ett hjärta med händerna.
Jag gråter så jag skakar.

Det är så tomt här hemma, hela hennes väsen saknas.
Hon som alltid brukar småsjunga, fnittra, berätta roliga saker, busa.
Det har inte ens gått ett halvt dygn sen vi lämnade henne ändå börjar jag räkna ner dagarna tills hon är hemma igen.

Egoistiskt att vara ledsen, jag är ju egentligen jätteglad för hennes skull.
Och nu har vi ett år med vår son, och får njuta av honom och hans närvaro.

Försöker tänka positivt och fokusera på bra grejor.
Försökte skriva ett reportage, men det gick inte.
Så det fick bli ett blogginlägg.