Livet rusar på. I år är det 10 år sen pappa dog, och jag vet inte hur många gånger jag tänkt att ”detta skulle pappa veta” eller ”hur hade pappa gjort i den här situationen”.
Tiden efter hans död gick jag omkring som i ett vakum och allting var som ett rakt streck, jag kunde inte hitta någonting som det gick att skratta åt. Jag skrev visserligen en del, men inte heller det var särskilt roligt, det var mest nån form av terapi.
Jag kommer ihåg när Åsa, min bästa vän sen länge, en dag sa att hon faktiskt lagt märke till att jag började må bättre, för jag hade berättat för henne om småfåglarna utanför och på vilket sätt de kom för att äta den uthängda maten. ”Du har inte ens lagt märke till att det finns småfåglar tidigare” sa hon. Och så definierade hon vad lycka är för mig, i andra ordalag och på annat sätt än jag gör nu, men det var första gången jag förstod innebörden av skillnaden mellan att må bra och må dåligt. För mig var det att lägga märke till, ta in, uppleva även de små egentligen oviktiga vardagshändelserna.
Som i förrgår. Just när jag skulle på föreläsningen ringde telefonen och det var Trafikvakten. En trevlig kille berättade för mig att ”jag tänkte bara ringa och berätta att du går som purser till Helsingfors på morgondagens flygning, du kanske vill veta det”. Jag tackade så jättemycket för att han ringt, det var just en liten vardagshändelse man kanske normalt inte skulle lägga märke till.
För mig gjorde det där lilla ssamtalet skillnad för hur min kommande dag skulle bli. Om jag inte skulle gå purser hade jag kommit till check-in-tiden klockan 05.25 och satt mig vid briefingbordet, och få informationen om dagens flygning. När man går ”etta” är man den som tar ut papper och pengar och förbereder briefingen, och det tar 10 minuter extra. För mig som flyger den flygplanstypen ganska sällan nu för tiden och som har andra rutiner än det jag brukar flyga, så var det skönt att kunna repetera och sätta det mind-setet istället. Hade han inte ringt hade jag fått informationen att gå ”etta” när jag kom, inget konstigt alls så brukar det vara, men hans samtal gjorde en personlig skillnad för att min dag startade lugn och harmonisk istället för med stress.
Han hade inte behövt, det var inte ens förväntat, men han visade någon form av respekt att han visste vad det handlade om och tog sig tiden att ringa. Det uppskattade jag, och att kunna tänka på det och skriva om det är ett tecken på att jag nog mår ganska bra för närvarande. Annars hade det bara seglat förbi i allt annat brus