Det är ett bra namn på det fördjupningsreportage som Expressen just nu kör. Siffrorna talar sitt tydliga språk, men utan att låta som en gammal bitter kärring kan jag säga att det nog tyvärr inte kommer väcka några upphetsade känslor och knutna nävar.
Det kommer inte att vara en snackis i lunchrummen och det kommer inte att skrivas insändare om att skippa rättvisa. Det är inte synd om. Det är en icke-fråga. En axelryckning.
De får skylla sig själv, de har väl själv valt? De får väl rätt bra betalt, va? Då så. Den som ger sig in i leken får leken tåla. Det blåser på toppen, tål man inte det är det fritt att lämna. Såg du inte Uppdrag Granskning om Staffanstorp-politikerna? Det är ju såna de är!
Jag har i alla år på flyget mött ungefär samma attityd om jag någon gång varit trött på arbetstiderna eller haft många och jobbiga flygningar staplade på varandra. Det är liksom inte läge att få ge uttryck för det, i den branschen. Det är många som söker tjänsterna, passar det inte så lämna och låt nån annan få din tjänst, jomen ni flyger ju till Bangkok ibland och ni är ju lediga flera dagar när ni flugit en Tokyo.
Man får aldrig sympatier som flygvärdinna. Det är sällan man söker sympatier, men det händer. Det är ett benhårt jobb och ibland blir man trött eller ledsen på att man inte kan påverka sina arbetstider eller fritid alls. Men det håller man helst inne med. Eller pratar med likasinnade som förstår vad man menar. Trots att det är roligt, jag har valt själv och är tacksam och glad för jobbet finns det baksidor och händelser som är jobbiga. Det behöver jag också få säga utan att uppfattas gnällig.
Politikerna har det på samma sätt. Den stora majoriteten politiker sitter INTE i riksdagen eller är kommunalråd, eller har annan heltidstjänst. De flesta är gräsrotspolitiker, som arbetar med annat jobb och sitter i någon nämnde eller i kommunfullmäktige med något eller några möten i månaden som arvoderas med någon tusenlapp. Timlönen är för den engagerade rätt låg, jag räknade ut att det hade betalat sig bättre att stå på McDonalds med vad jag hade per månad i relation till hur många timmar jag lade ner.
Men politik är att vilja. Vilja förändra, vilja påverka. Vilja göra bra för sina medmänniskor, fatta beslut som gör att fler får det bättre. På ett eller flera plan.
Hela drivkraften handlar om engagemang, jag känner ingen som nånsin sagt att den där tusenlappen är motivationen att hålla på. Det kan vara samvaro eller viss makt som driver några att fortsätta, det finns också rötägg och lata som inte läser på utan sitter av tiden. Precis som samhället i övrigt. (Även om jag personligen tycker vi ska ställa högre krav på förtroendevalda än ”hon/han hade tid över”).
Många blir uppenbarligen hotade eller trakasserade. Många hoppar av.
Det gjorde jag också, insatsen stod inte i paritet till vad det gav. Det var både hatbrev, hotbrev och kommentarer. Till och med bekanta på middagar och fester hade åsikter och talade i nervärderande ordalag om antingen mitt val av parti eller hur enkelt det var. ”Det är ju bara att…”.
”Demokratihotet” är en bra rubrik på problemet Expressen tar upp. Det är ett hot om ingen vågar engagera sig. Om priset är för högt.
Nickedockor och extremister, är det bara de som ska styra landet? Vill vi verkligen det?