Innan jag började plugga använde jag så gott som aldrig ordet.
Nu på journalistskolan står det till och med på väggen som ett citat.
En deadline är som ett spöke som står bakom en dörr och hoppar fram och säger BU. Så rädd är man att missa den.
Är det deadline kl 24, så duger det inte att skicka in vad man nu ska skicka in på morgonen efter och tänka ”det är ingen som läser det förrän imorgon ändå”.
Man hör på ordet hur viktigt det är, eller hur. Dödslinje.
I förra veckan fick jag en inbjudan av en kompis som är journalist, till hans födelsedagsfirande.
Inbjudan hade rubriken ”Ingenting går upp mot en deadline, välkommen att fira min födelsedag”.
Tyckte det var kul att inbjudan landade precis en vecka innan själva firandet som gick av stapeln igår.
Förklaringen var att han för en dryg vecka sen suttit vid ett bord på restaurangen och kallat på hovmästaren och sagt:
– Om man hypotetiskt fyller jämnt i vår, när behöver man boka då?
Hovmästaren sa att de ju kunde titta på lite datum men att de gärna ville ha besked om exakt antal senast en vecka innan.
(Och där var förklaringen till uppmaningen i inbjudan att OSA var samma dag och klockslag som den var läst.)
Det var jättetrevligt, kunde bara stanna en kort stund men hann träffa flera härliga människor.
Till exempel en dansk journalist som jobbat på Politiken och Jyllandsposten, varit korre i Afganistan och skrivit sex böcker till exempel, honom hade man ju velat lyssna till i flera timmar.
På presentbordet låg en bok ”Dansa på deadline – uppskjutandests psykologi”.
Vet inte om han behöver den.
Det ordnade ju sig.
Det blev fest och nya deadlines dyker ju upp hela tiden.
Bara idag har jag fyra olika deadlines.
Kanske bäst jag sätter igång istället för att bara skriva OM dem;)