Flög vår lilla CRJ häromdagen. Sån där dag som stavas uppneruppneruppneruppner. (Får hålla fingrarna rätt på tangenterna så jag inte slutar med ett ”upp”, sånt brukar ge full mejlkorg…)
En av sträckorna hade vi med oss ett kvinnligt idrottslag, med unga vältränade tjejer i lycrabrallor av tajt modell. (Man kan säga att min kropp inte hade framstått lika bra som nu deras gjorde)
På CRJ är själva dörren flygplanstrappan, och när vi skulle disembarkera gick en av tjejerna i tajta lycra nerför trappan, och väl nere stannade hon några meter från planet och böjde sig framåt för att hämta något ur väskan. Närmast i kö att gå ut var några medelålders män som hade VÄLDIGT svårt att fokusera blicken på trappstegen med den utsikten. Det är inte varje dag folk smilar så stort när de ska gå av.
Å andra sidan är det inte heller den vanligaste utsikten, en 20-årig perfekt vältränad kvinnorumpa, mitt i synfältet.
Jag skrattade för mig själv och berättade för piloterna. Båda vände sig mot mig, reste sig halvt ur sina stolar och undrade:
-Har hon gått???