Även om jag är tjänstledig har jag flera nära vänner som jobbar på SAS och får dagligen rapporter och vittnesskildringar också genom Facebookgrupper.
Och bilden är dessvärre sann.
Jag ser kopior på scheman, på slingor som på pappret inte ger intryck av att vara omöjliga, men som i verkligheten är enormt slitsamma för människokroppen.
Det är som en representant i artikeln säger, en dator tar ju inte hänsyn till att man behöver gå på toa, äta eller hur tidsskillnad påverkar.
Den största skillnaden är för dem som flyger kombinerat lång och kort. De kunde tidigare flyga en kortlinjedag innan långlinjeproduktion, och då var det också begränsat till en t/r-flight. Nu kan de flyga en Tel-Aviv, en lång charter och SEN en långlinjeproduktion till tex Tokyo och vara borta tre dygn (varav minst en natts sömn försvinner på grund av tidsskillnaden) och sen följer tre fridagar innan ett liknande pass kan ta vid.
På pappret är fem arbetsdagar fem arbetsdagar. Fem dagar i sträck jobbar de flesta människor. Men den som flugit Tel Aviv som kabinbesättning vet hur den skiljer sig från andra flygningar, och hur de 13-14 timmarna skiljer sig från samma antal timmar på till exempel en inrikesmaskin. Eller hur en lång charterdag där man går upp 03 påverkar kroppen därför att det är svårt att sova både innan och efter. Eller hur Tokyo känns när man landar på förmiddagen deras tid, sover tre timmar och sen ligger vaken halva natten innan man ska flyga hem. Eller sömnsvårigheterna efter San Fransisco med 9 timmars tidsskillnad som hänger kvar i dagar…
Det går inte att förklara på ett rättfärdigt sätt om man inte upplevt det. Och därför är fem arbetsdagar i luften inte detsamma som fem på marken utan tidsskillnad.
Jag läser hur mina kollegor är genomtrötta men det är en mycket lojal kår kan jag också berätta. Den som har kvar 80-talets glamourbild av flygvärdinnor får gnugga ögonen och ta reda på fakta, det är en hård verklighet inte många skulle klara av.
(Och du ska ju le också, eller hur. Trots förstoppning och lågt blodsocker;)
Ett vanligt argument är jämförelsen hur andra har det. Hur konkurrenter och personal på de andra bolagen jobbar, men det finns faktiskt ingen direkt jämförbar mer än Lufthansa och Brittish Airways, vilka båda har bättre villkor och arbetstider. Till exempel har de 48-timmarsstopp där SAS har 24 timmar, på utestation på long-haul. (En kollega hade just träffat en kollega på BA i Peking, som hade gapat stort över de korta stoppen och undrat om det verkligen var möjligt)
Men i Skandinavien finns inget annat reguljärt bolag som flyger två kortlinjedagar innan en tredagars long-haul, (charterbolagen har också de längre stopp än 24 timmar), därför går det inte att jämföra. SAS personal är utcheckade på tre flygplanstyper, de andra bolagens personal är utcheckade på en eller två.
Jag tycker det är lite sorgligt att flygvärdinnejobbet går mot att bli ett övergångsyrke eller vikariejobb man har medan man studerar, för att kroppen bara håller några få år eller så länge man inte har barn och familj.
Det är synd att inte erfarenheten värderas högre, fast det gäller ju också andra grupper i samhället, erfarenhet kostar.
Det är inte så många som håller för en heltidstjänst utan många jobbar på deltid för att kunna ha en möjlighet att få livet och kroppen att hänga ihop, och det är också en trist utveckling.
Så typiskt kvinnodominerad arbetsplats, på något sätt.
Jag är flygvärdinna i hjärtat forever and ever, men jag blir ledsen över utvecklingen i branschen som tyvärr inte är på rätt spår.
När människor tar hand om människor måste de ha mänskliga villkor.
Så är det inte längre.