Jag var på kort besök i hembyn igår. Tog en liten runda inom en butik som funnits sen jag var liten vars produkter jag alltid gillat.
På stolen vid ingången la jag märke till en gammal man som satt vid sin rollator, han kanske hade handlat han också och väntade på färdtjänst?
Jag pratade med butiksbiträdet medan jag provade, hon är en gammal skolkamrat till mig. Hon berättade om sina barnbarn (hon fick barn när hon var 19 så hon ligger lite före mig kan man säga) och så gick hon ner till den gamle mannen och sa nåt till honom. När hon kom tillbaka var hon berörd och hade blanka ögon. Hon viskade till mig:
– Du ser vem det är va? Det är så tragiskt alltihop. Han drack bort allt.
Det var en skolkamrat det också.
Han hade drabbats av den sjukdom som förutom att förstöra den egna kroppen, tar allt runtomkring som kan ge livet mening. Jobb, familj, bostad.
Mötet berörde mig hela dagen.
Jag kommer ihåg honom från tonårsfesterna, han var alltid den som drack mest och somnade först.
Nu var han en mycket gammal man med rollator.
Drygt 50 och möjligen inte så långt kvar.
Livet är så orättvist.