Damn if you do damn if you don’t

Har tänkt på händelsen i början av juni igen och igen.
Då när vi var sena in till London på grund av en slot-tid. Fullt hus av passagerare ut, fullt hem, alla hade för mycket och för stora handbagage och vi fick veta att vi var tvungna att rappa på under markstoppet för att inte få en ny slot-tid och flera timmars försening.
Då när en passagerare surt ställde sitt, som inte fick plats i hatthyllan, i mittgången för att låta det bli flygvärdinnans problem.
Då när jag gick neråt gången för att hitta en plats, och vände en annan passagerares bagage i hatthyllan så kortsidan låg ut istället för långsidan så det skulle få plats en till.
Då när det small till i min rygg och jag knappt kunde rulla av sängen på morgonen.
Då när jag fick gå till vårdcentralen och fick veta att jag gjort något eftersom det var väldigt svullet och fick ordinerat smärtstillande och sjukgymnastik.
Då när jag fick anpassa hela min semester och sommar till att gå på sjukgymnastik, till kiropraktor, på massage, på sjukgymnastik och personlig tränare för att bli bättre och har lagt ut mer än 10000 på detta att bli frisk för jag vill inte vara sjukskriven.

Nu kan jag titta i backspegeln och säga” det borde jag inte gjort, hjälpt den där passageraren med handbagage”.
Å andra sidan, om jag INTE gjort det, om jag stått där med armarna i kors och bara tittat på eller bett någon passagerare resa sig och vända handbagage- så hade det lätt hamnat som kommentar nånstans. ”Hur lata flygvärdinnorna är.”
Och hade vi fått en försening och inte rappat på hade vi fått en siffra i en rapport ”Due to cabincrew”.

Jag är vältränad och jag är stark. Jag är duktig på mitt jobb, jag har gjort det länge och kan mycket, och är dessutom serviceminded och välvillig.
Ändå (eller trots? eller alltså?) hände detta.

Damned if you do.
Damned if you don’t.