Käpphästar kallas det. Ämnen som gnager, skaver, engagerar och berör lite extra än allt annat i bruset.
Länkarna du delar på facebook och kommentarerna du bara måste skriva på vännernas sidor. Till skillnad från annat som du bara scrollar förbi trots långa trådar där andra diskuterat sönder ett ämne som berör dem långt in i benmärgen.
En sak jag skrivit mycket om och delat länkar så det ibland blivit dubbletter, är flyget.
Ett annat ämne som engagerat mig senaste månaderna är de rumänska tiggarna.
I det förstnämnda ämnet är min uppfattning kristallklar medan jag vänder och vrider på saken med tiggarna.
Det ämnet är så mångfacetterat, och morgonens reflektion varför ämnet berör mig är att jag tycker omgivningen inte fattar det.
Jag tycker det är frustrerande med hycklande skribenter och jag tycker det är frustrerande med rasistiska och/eller nedlåtande kommentarer av människor med generella och alldeles för enkla lösningar.
”Man-kan-inte-förbjuda-fattigdom-skribenterna” vs ”Förbjud-tiggeriet-släng-ut-dem-kommentatorerna”.
I detta ämnet blandas känslor med politik hej vilt. Reportagen som skrivs skildrar tältläger, extrem fattigdom och splittrade familjer. Den som inte berörs är hjärtlös.
Politiska lösningar lyser med sin frånvaro. Och ännu en artikel med hjärtan och bilder på en ärrad hand med en pappmugg poppar upp på skärmen, skriven av någon skribent som beskriver den förfärliga situationen med den oskrivna meningen ”Ge annars är du snål och ond, sparka inte på den som redan ligger”.
Jag har ibland lust att fråga alla dessa kloka journalister om hur mycket de själv ger.
Ger de själv sina småmynt och känner sig nöjda att ha bidragit, eller är inställningen: ”Nu har jag skrivit en artikel om det, det var mitt bidrag”.
Försörjer de en romsk familj själv, bidrar de till annan välgörenhet eller är det ett enda stort hyckleri där några framställer sig själva som goda människor som skriver till de onda att skärpa sig?
Jag vet många som verkligen bidrar till medmänniskor i världen som aldrig ger ett knyst ifrån sig.
De skriver inte på Facebook och de behöver inga Gilla för att få bekräftelse att de är goda på insidan.
Att frågan om tiggeri blivit en käpphäst för mig är för att det inte finns någon lösning i sikte, och jag blir irriterad på människor som tycker sig ha en.
Det är därför jag blir motvalls, och säger tvärtom.
Istället för att förbjuda tiggeri, går det att göra tvärtom? Att göra det till lag att alla som går förbi en tiggare måste skänka en tjuga? Att kommuner måste bygga härbergen och/eller avloppssystem till tältläger och tillhandahålla skola, vård och omsorg till fattiga i EU? Att alla svenska familjer måste ha minst en romsk fadderfamilj?
Varför inte?
Det är politik, och politik är ju lösningsfokuserat?
Eller är lösningen att bara skriva 100 artiklar till som beskriver problemet?
Med vänlig hälsning
Signaturen Hjärta OCH Hjärna
Det är onekligen en knepig fråga. Och hur hemskt jag än tycker att det är, hur synd jag än tycker om dem så kommer jag på mig med att tycka sämre och sämre om att se dem över- överallt! Sovplatser i gathörn, tiggare sittandes utanför varenda affär, få en Sofia-tidning upptryckt i ansiktet var 100 meter, lyssna på dragspelsmusik på tunnelbanan när man helst vill ha lite tystnad.
Jag har ingen romsk fadderfamilj, men jag har fadderbarn, jag gör min lilla insats. Och jag påstår mig verkligen inte ha en lösning på det här. Jag kan bara konstatera att det ÄR ett problem, och självklart i första hand för de romska familjer som tvingas tigga.