Igår kom vi in på ämnet ”hjärtefrågor” i skolan. Hjärtefrågor är frågor som får våra hjärtan att banka lite extra, pulsen går upp, vi får större pupiller, vi blir taggade och engagerade när vi diskuterar och vi blir okänsliga för omgivningens signaler att de tappat intresset.
En klasskamrat tog upp HBTQ-frågorna, och hon fick en glöd i ögonen när hon pratade om ämnet och uttryckte sig (som alla andra som har hjärtefrågor) att det var sorgligt med folks okunnighet. Jag kände igen mig, för när jag diskuterar mina hjärtefrågor (Ryanair, gamlas behandling, barns utsatthet eller djurrättsfrågor) blir jag också väldigt taggad och kan inte förstå att till exempel någon inte förstår sammanhangen och kan se de frågorna i större perspektiv. Man kan ha sin hjärtefråga i väldigt många skilda områden, det kan handla om jämställdhet, HBTQ, vegetarism, plågsamma djurförsök, socialism, fri företagsamhet, fackliga frågor, migrationsfrågor eller de jag nämnde vilka påverkar mig mest.
Jag erkände att jag inte kan speciellt mycket om HBTQ-frågorna, och att de inte berör mitt hjärta i lika stor grad som hennes. Jag kan möjligen lite mer än gemene man genom att ha jobbat med många homosexuella som har ”utbildat” mig, men på min arbetsplats på flyget är just de frågorna inte så kontroversiella tror jag. Eftersom jag inte heller är personligt berörd är det inte där jag lägger mitt största fokus, utan att för den skull vara ointresserad eller okänslig. Det finns bara annat som engagerar mig mer. Och det är som det gamla uttrycket säger ”Ingen kan göra allt men alla kan göra något”, och vi väljer olika fokusområden.
Till exempel kom vi in på idrottseliten och deras val att protestera politiskt eller inte. Och att vi som åskådare ibland lägger stora krav på att idrotts-stjärnorna ska göra just det. Vi pratade om friidrotts-VM och nagellacket, och valet att deklarera sin ståndpunkt. Någon tyckte att ”hon kunde ju markerat ordentligt och åkt därifrån”, medan läraren sa att folks krav på idrotts-stjärnorna att ta ställning ibland var orimliga. Det är lättare att uppmana idrottare att åka hem än att ställa krav att ambassader ska stängas. Och varför ska en idrottare, som kanske lagt tusentals timmar av träning och offrat massor för att komma dit den är, ställas mot väggen och tvingas göra politik av till vilket land de ska resa och tävla? Vilket ju är en EU-fråga eller FN-fråga eller regeringsfråga?
I samma veva tog läraren Brolin som exempel, som var med och vaska guld (brons) i USA. Strax efter hade han skadat sig och hamnat på sjukhus, och en journalist hade frågat: ”Då har du läst mycket böcker” varpå Brolin svarade ”Så sjuk blir jag aldrig”. Han hade hånats av kultureliten och det hade skrivits spaltmeter om hans mellan raderna sviktande intellekt, som inte läste BÖCKER. – Men, som läraren sa, han hade ju just tagit brons. Det hade ingen av skribenterna. Varför är det ena bättre än det andra?
Den här typen av diskussioner älskar jag. Jag får aha-upplevelser, jag får ställa mina egna funderingar, tankar, erfarenheter på sin spets, och analysera det som ibland ter sig som självklarheter. Jag inser att jag liksom alla har fördomar, att jag kan mycket men absolut inte alls mycket i sammanhanget. Att man lär så länge man lever. Att det är bra att vara ödmjuk för kunskap.
Vi har alla våra verkligheter. Vi har alla våra hjärtefrågor. Och det finns ingen absolut sanning, bara upplevelser av sanningen. Glöm aldrig det.