Det fanns en tid när jag producerade insändarartiklar på löpande band, och jag tycker insändare är ett utmärkt sätt att träna skrivande på. Det är inte helt lätt att formulera sig kort och kärnfullt, och man får vara strikt med alla mellanord och överflödiga meningar, för att ha chans att bli publicerad.
Skrev en insändare förra veckan och skickade in och som publicerades idag. Den är inte ett arbetsprov på hur en bra insändare ska se ut, utan mer av genren ”lätta ditt hjärta”, men den har ändå sina poänger.
En fd politiker i Helsingborg jagas med blåslampa för att han tar ut pension, men i ärlighetens namn hade alla i hans sits gjort ungefär samma sak. Ungefär som att stå vid Öresundsbron och förhöra alla som kör på den, om huruvida de var för eller emot bygget av den för 15 år sen, och ifrågasätta varför någon som var emot bygget nu kör på den.
Det är väl de som fattat beslutet och de som kan förändra besluten som ska jagas? Till exempel om varför det tar över ett år att ta fram en utredning som ska vara vägledande hur politikerna kan rösta om en förändring för framtiden. Ett år?
När SAS´(med statlig ägare) anställda i november hade kniven mot strupen var det ”final call” och inte en endaste utredning i sikte om de kommande förändringarna, det var skriv på här och försämra villkor och ultimatum. Vad är skillnaden? Reglerna om pensionerna är unken, ändra dem! Från och med 1 mars gäller omställningsbidrag, och pensionerna tas bort. Eller? Går det i ena fallet går det väl i andra fallet?
Såhär skrev jag:
”Att våga fatta obekväma beslut är en uppskattad egenskap hos duktiga företagsledare, och kärnordet är att ”våga”, det vill säga ”ha modet”. Detsamma gäller hos politiker och myndighetspersoner, som ibland måste fatta beslut som rör enskilda människor negativt. Att ta beslut som ändrar tillvaron för människor man personligen känner och ska titta i ögonen är de mest obekväma besluten, och i de fallen måste modet (eller brist på empati kanske?) vara än större.
Det finns dock vissa fredade områden, där empatin för vännerna överstiger modet, och det är gällande pensionerna som politiker har rätt till efter lång och trogen tjänst. De är en förmån och helig ko, som ingen politiker vill försämra för sina före detta kollegor.
Att få avgångsvederlag eller omställningsbidrag när man haft en tjänst med specialkompetens är inget anmärkningsvärt. Om man tar en tjänst eller ett uppdrag med stort ansvar utan anställningstrygghet, så är det brukligt att ha fallskärm och/eller avgångsvederlag för att alls kunna locka till sig kompetens. Politiskt engagemang är otroligt viktigt för demokratin, och mångfalden – där även till exempel företrädare för näringslivet representeras – kräver ett system som är lockande även för dem. Därför bör både arvoden, avgångsvederlag eller omställningsbidrag vara tilltagna för att öka representationen.
Däremot är livslånga pensioner förlegat, och går stick i stäv mot ett samhälle som i övrigt förändras från ”guldklockans tidsålder” till ett liv av många olika karriärer. Detta bör också gälla för politiska uppdrag, som bör vara ett jobb som vilket som helst. Det finns ingen trygghet i andra tjänster heller, världen snurrar, företag läggs ner och flyttar och det finns många andra med spetskompetens som tvingas omskola sig.
Sverige har helt enkelt inte längre råd med dessa förmånliga regler, för en specifik grupp. Det är skattekollektivet som belastas, och skatterna räcker inte att försörja friska vuxna människor i arbetsför ålder och kalla dem pensionärer.
Alla står sig själv närmast, och finns regeln så gäller den såklart. Därför ligger inte ansvaret på den enskilde som tar del av pensionen, utan på politikerna som har makten att fatta besluten i frågan.
Det är förståeligt att det är svårt att fatta beslut som förändrar livet för sina före detta kollegor, som kanske kommer att uppleva bitterhet och besvikelse. Att titta sina drabbade vänner i ögonen, och förklara att beslutet att livslånga pensioner istället är ett ett-årigt omställningsbidrag om man inte fyllt 65, det kommer kräva stort mod. Att våga kräver mod, vilka i regeringen besitter detta mod?”