Vanligtvis flyger vi maxat schema, vi börjar tidigt första dagen och slutar sent sista, i slingan. Men så någongång, så är det luft och tid på destinationen att hinna mer än att sova, och en sån slinga hade jag i helgen.
Jag flög med en go kollega i min ålder, en kvinna som jobbat ett par år längre än jag och som jag kände stor samhörighet med. Hon liksom jag störtgillar vårt jobb att flyga omkring passagerare och se till att de får en go upplevelse den tid vi har dem ombord.
Vi är medvetna om den realitet som påverkar oss i vardagen, men delar också positivismen och har inte ältat villkor, avtal och framtid eftersom vi båda konstaterade att alla farhågor inte kommer att uppfyllas ändå.
Jag kan absolut vara en orolig person, jag kan spekulera fram de hemskaste saker, vad det än gäller, och vill gärna ha en Plan B i bakfickan. Det är en kontrast till min i övrigt positiva personlighet, men jag har insett att jag påverkas väldigt mycket av vem jag umgås med, hur mitt eget humör är. För några dagar sen stod jag och pratade med några kollegor som såg framtiden i svart, och kände i bilen hem hur jag också började tänka katastroftankar och planerade om min framtid som en överlevnadsinstinkt. Och i katastroftankar finns inga nyanser, det blir reptilhjärnan som övertar tankeverksamheten, och i katastrofscenariot har vi sålt husen och bor i en trailer och jag jobbar på reningsverket och har som uppgift att rensa nerspolade bindor från filter. Ungefär. Helt utan logik och sans.
Därför var det så skönt att flyga med någon som jag kände igen mig helt i, en person som med fötterna på jorden gick att föra bra resonemang med, och där det positiva och glädjen över här och nu var stark och igenkännande. Det mår man bäst av, man ska inte förstärka oro. Att oroa sig är som att betala ränta på ett banklån man ännu inte tagit.
Ja, det är lågkonjunktur, många företag har det tufft. Ja, arbetsvillkor förändras och ja, senaste året har inte blivit som jag hade tänkt mig. Men – det har ju blivit bra ändå. Eller åtminstone okej. Och okej är bättre än dåligt.
Tankens kraft är mycket större än man vill erkänna, och jag har lärt mig den här helgen att ta tillvara stunden, att glädjas åt här och nu, att skapa minnen för livet över en kopp kaffe på ett utecafé i Vilnius, och att man lätt speglar sig i andras humör och därför har en skyldighet att vara en god spegelbild för andra.
Jag kommer alltid minnas de flygdagar jag hade i helgen, de var guldkorn i ryggsäcken. Jag kommer glömma vilket år det var, men jag kommer att komma ihåg känslan, att jag var i Gdansk och Vilnius och att det var sommar.
(Har problem att ladda upp bilder, och killen på Expressen som kan hjälpa mig är på semester. Jag tog säkert 200 bilder i helgen som jag gärna vill dela, men jag återkommer!)