När man pratar om generaliseringar och stereotyper är det inte alltid lätt att urskilja vad som är fördomar och vad som är underbyggt.
Om vi sätter ett gäng flygvärdinnor på en middag ihop, och ber dem berätta hur japaner/danskar/thailändare är, så kommer vi ganska snart se ett mönster.
Stereotypiska drag och gemensamma erfarenheter kokar ner ett helt flygplans passagerare att vara på ett visst sätt, och det är just ett grovt medelsnitt. Inte karakteristiskt för precis alla, såklart.
Vi kan ta Stockholms-flighter, till exempel.
Att flyga Köpenhamn-Stockholm t/r är en tuff och slitsam linje.
För det första är det vanligt att träffa passagerare med rätt trist attityd. De suckas och pustas och många ger uttryck för att de önskar göra saker ”på sitt sätt när de vill”.
Det vill säga, vi berättar i högtalaren att det är dags att sätta mobilen på flight-mode och 1/3 av passagerarna följer inte uppmaningen utan personalen som checkar kabinen måste repetera det individuellt. ”Vill du vara snäll att sätta mobilen på flight-mode, tack”, ”Jaha, då var det dags att sätta mobilen i flight-mode”, ”Som min kollega sa, var vänlig att sätt din mobil i flight-mode”. Likaså med att lägga lap-topen i handbagaget under start.
Som svar är det inte ovanligt med en suck eller att himla med ögonen eller att argumentera ”…men det är ju 5 minuter till start väl?”.
Och allt handbagage.
En STOR rullväska, en datorväska, en handväska och en shoppingpåse.
– Du, det finns inget plats för mitt handbagage i hyllan, hur har du tänkt lösa det?
– Jag ser att det finns lite plats längre ner, du kanske kan lägga den där?
– Jaha, hur menar du då? Har du tänkt dig att jag ska vänta tills alla gått av då eller?
– Jag kan hjälpa till att sätta en tag på den så kan du hämta den på bandet när du kommer fram, det är bekvämare.
– *fnys*
Om man vore ett mobilbatteri kan jag säga att urladdningen går fort. Det börjar lysa rött och varnas för ”Low battery” redan efter ett par sträckor en sån dag, för det tar så mycket energi med dåligt bemötande.
Det är ju egentligen jätteenkelt.
Om kapten eller kabinbesättningen annonserar att man måste spänna fast sig (också det kan man behöva påpeka kanske 20 gånger på samma flygning, vanligast på Stockholm men också Oslo), så finns det ett skäl. (Innan alla är fastspända får vi inte lämna cabin clear, utan cabin clear får kapten inte starta).
Sen har vi det omvända. Som i lördags. Trots lång arbetsdag och fulla plan båda vägar till Rhodos, och en försening (eftersom vi var tvungna att ha en tekniker som kollade ett tekniskt eventuellt fel, det var inget men skönt att jobba på ett bolag som tar det säkra före det osäkra) så var det lätt som en plätt.
Passagerarna hade haft en lång resdag och fått vänta i gaten 1,5 timme och kom hem först halv 3 på natten, men de var glada när de kom ombord och skämtade. Liksom när de gick av, ”tack för en fin tur, god natt och sov gott”.
Trevlig stämning ombord, vi gick och småpratade med passagerarna, några kom fram och stod hos oss i gally och pratade om semestern, generellt sånt som laddar batteriet.
Nästan fyra timmars flygtid, och ändå inte i jämförelse så slitigt som en Stockholmsflygning.
Har vi rätt eller fel i våra generaliseringar? I så fall, vad är det som gör att flighter är så olika?
Är det grupptryck? Kulturella skillnader beroende på om man är uppväxt i stad eller landsbygd? Varför skiljer sig en Peking-flight från en Tokyo-flight?
Har jag som personal också skilda beteenden i bemötandet beroende på vem jag flyger vart? Påverkar min erfarenhet av tidigare flighter till samma destination hur jag agerar?
Hade varit intressant att studera det.
Tålamods-flighterna är ”bara ett jobb”, charter från Ålborg är ”yippie, jag ska ut och flyga”.
Nästa block har jag standby i tre dagar.
Förhoppningsvis står det AAL som i Ålborg på slippen.