Bmötandet inom vården

Har den senaste veckan haft en återkommande diskussion med olika personer som handlar om bemötandet inom vården.

I grunden handlar det om en kvinna vars son blev opererad för hjärntumör, och det sätt hon blev bemött på av kirurgen. Kirurgen var skicklig, men hade ingen känsla för annat än vad kniven åstadkom för resultat. Vad patienten hade för känslor kring operationen, föräldrarnas frågor eller att visa empati, var helt utanför hans ansvarsområde i hans värld.

Och diskussionen jag kommit i handlar om att jag menar att man måste vara utrustad med viss EQ när man väljer att arbeta med liv och död, medan dem jag diskuterat med menat att det räcker att vara en duktig kirurg. Eller snarare-om man måste välja en av egenskaperna, då väljer de hellre en duktig än en trevlig kirurg.

Men måste man välja? Utesluter det ena det andra? Om den skicklige kirurgen känner att bemötande inte är hans starkaste gren, finns det ingen chans att då kalla in någon som klarar av de svåra samtalen bland kollegorna? Eller att helt enkelt lära sig hur människor som får ett ckockbesked agerar (kollegan nästa dörr kanske är psykolog, kanske kan vederbörande släppa prestigen och fråga?) för att hantera känslorna. Traumatiken är redan stor, och att spä på den genom att agera totalt känslokallt är inte värdigt i min värld.

Nä, jag vill inte ha en läkare som gråter med mig om jag skulle få ett cancerbesked, men någon som har förmågan att lägga en hand på min arm och förklara i termer som gick att förstå och bekvämt svarat på frågor, det hade jag med all rätt förväntat. Om denne träffat 60 innan mig med samma diagnos hade inte brytt mig det minsta, för mig hade det varit första gången. Och det kräver visst tålamod och empati.

Med motsatt argument skulle jag också ha alibi att vara otrevlig, bara jag har alla rätt på nödträningstestet och kan evakuera flygplan inom 90 sekunder. För det är den egentliga anledningen att jag är ombord på ett flygplan. Tills det (Gud förbjude) händer serverar jag kaffe.