Jag har skrivit en del texter genom åren, och får ofta uppmuntran. Det är fantastiskt kul. Men så kommer jag till en skola där jag träffar 19 andra, som också har skrivande som intresse, och känner mig medel.
Jag gör mina uppgifter, lämnar in, och har en go känsla i magen ”tja, det här gick nog ganska bra”. Sen får jag tillbaka den rättad, och så är det massor av kommentarer och kritik. ”Jaha” tänker jag, ”jag som trodde jag kunde.” Det är så mycket svårare än jag trodde att göra det korrekt. Och det är ju det jag vill lära mig, att skriva med en större bredd. En blogg behöver inte vara perfekt, men artikel ska. Nu ska jag lära mig det.
Idag var uppgiften att göra en miljöbeskrivning, att använda alla sinnena men inte uttrycka det i jag-form. Vi kunde gå vart vi ville, ett café eller tunnelbanan eller Djurgårdsfärjan till exempel. Jag valde att gå till en närliggande kyrkogård. Jag satte mig på en bänk i minneslunden och slog mig ner och sög in höstdofter och höstfärger. Medan jag satt där kom en äldre man och ställde sig vid staketet och tittade eftertänksamt. Jag gick fram till honom, bad ödmjukt om ursäkt, berättade att jag gick på Poppius journalistskola och undrade om jag fick fråga honom några frågor. Det fick jag. -Vem tänker du på när du tittar ut över gräsmattan, undrade jag.
Han berättade om sin hustru som dött för nio år sen, efter en tids sjukdom i Parkinson. Han brukade gå dit flera gånger i veckan och ”se till platsen” som han uttryckte det, och han berättade att han saknade henne. Jag blev så berörd. På vägen tillbaka svalde jag flera gånger, och väl tillbaka på skolan skrev jag min beskrivning, som följer. Den är inte rättad ännu, och kommer få kritik. Men ändå.
Minneslunden
Det märks att hösten börjar knacka på dörren. I vaserna i minneslunden på S:t Maria Magdalena kyrkogård har de typiska sommarblommorna börjat sloka. Någon enstaka gerbera och solros syns fortfarande, men på flera av gravarna har de anhöriga istället planterat ljung vars mörklila blommor tål den kommande frosten betydligt bättre.
Det är något speciellt med kyrkogårdar. Samtidigt som att livet pågår för fullt runtomkring råder en påtaglig stillhet och frid innanför det snidade järnstaket som omger de dödas viloplats.
Överallt står det bänkar som uppmanar besökare att sitta ner en stund. De är rena och prydliga och inbjudande. På någon sitter en gammal kvinna som parkerat en ferrariröd rollator bredvid sig. På en annan sitter en ung pappa med en barnvagn som han drar fram och tillbaka i gruset medan han knappar på sin mobil.
Den typiska höstluften som ömsom biter ömsom smeker, den gamla damen är klädd i vinterkappa medan den unga pappan har en huvtröja,. Så typiskt september.
Den mäktiga kyrkobyggnaden med sina ornament suger åt sig solstrålarna som får dem att glittra och lysa upp byggnaden på ett nästan spöklikt sätt. Det är på något sätt tyst, fast ändå tydligt att kyrkogården ligger mitt i stan. I bakgrunden hörs det dova trafikbullret och en kyrkogårdsarbetare kör en åkgräsklippare fram och tillbaka över minneslundens gräsmatta. En kvinna i höga klackar och pennkjol tar genvägen över kyrkogården, och hennes klackar slår taktfast i kullerstenarna för varje steg.
En äldre man kommer och ställer sig precis vid staketet vid minneslunden. Han står stilla och verkar sjunka bort i sina tankar och sen berättar han:
– Min fru dog för nio år sedan. Jag bor bara en liten bit bort och kommer hit flera dagar i veckan för att se till platsen. Hon var sjuk länge innan hon dog. Jag saknar henne så.
På en kopparskylt bredvid bänkarna i minneslunden står ett citat ingraverat: ”Plats och namn väl Herren känner när han ropar sina vänner”.
Förhoppningsvis känner också den äldre mannen närvaron av sin fru, där bland det nyslagna gräset och de sloknande sommarblommorna.
Läsningen berör.