Det är spännande att skriva blogg.
En av anledningarna är de blandade reaktioner man får.
”Read my lips” lästes av flera tusen och vissa valde att kommentera i bloggen eller på Facebook.
Det som är fascinerande är att kommentarerna ligger mellan allt från ”Word” och ”Tack för att du skriver” till ”…men Norwegian hr Wi-Fi och trevlig inredning” och ”Jag tycker du ska hålla truten”.
Samma text läses på helt olika sätt och väcker helt olika reaktioner (eller inga reaktioner alls).
Vissa uppfattningar ruckas när man får inputs, vissa bara förstärks.
Min uppfattning om flygbranschen – som tvingas till nya vägar därför att passagerarna inte är villiga att betala vad en biljett kostar- står fast. Det finns inget lyckligt slut om konkurrensen endast handlar om vem som kan pressa priserna mest. Någonstans finns en gräns där flygsäkerheten äventyras. Jag tror vi tangerar den gränsen redan i många fall.
Exempelvis Ryanairs tre mayday-calls på samma dag på grund av att ha tankat för lite. Larmrapporterna om personal som är utmattad (fatigue).
Jag har jobbat inom branschen sen jag var 21, i år fyller jag 29 ( f’låt 49 menar jag). Jag har jobbat på flera bolag och haft olika positioner, har sysslat med utbildning och jag var också chefsvärdinna på det lilla bolag jag startade min karriär på en period innan jag började på SAS.
Mitt intresse är genuint och täcker något mer än att ”peka nödutgångar” (som någon uttryckte det). Jag tycker jag är relativt insatt i frågorna och har empirisk erfarenhet av hur företagsstrukturer fungerar eller vilka brister som finns, och det är stor skillnad mellan de bolag jag jobbat på.
Den som följt bloggen länge är väl förtrogna med mina käpphästar.
Förutom ovan nämnda handlar den andra käpphästen om vikten av ett bra bemötande, vilket jag också föreläst om i tio år runt om i landet. Jobbar man inom servicesektorn finns det ett grundläggande krav, och det är att man gillar möten, människor och att ge service. Men bara för att man gillar människor gillar man inte alla människor alla dagar. Ibland blir man trött på människor, men hur gör man då?
Det ska ju inte märkas, den enskilde passageraren ska inte märka att jag har en dålig dag. Hur ska jag tänka och göra då, för att passageraren fortfarande ska säga ”de har så trevlig personal”?
Kunskap om Kommunikation och ha självkännedom löser det mesta, och det pratar jag med frontlinjepersonal liksom jag själv är, i föredrag under en timme, en halvdag eller en heldag.
Min andra käpphäst kan jag inte påverka på annat sätt än att skriva om det. Jag kan inte lägga motioner eller propositioner eller ändra arbetstidsreglerna som är gemensamma i EU. Men jag kan skriva och försöka skapa ett engagemang. Jag kan försöka påverka de som läser att välja att inte flyga Ryanair till exempel.
Vi tillåter inte produkter tillverkade av barn trots att det också hade gett billigare produktionskostnader, och slaveriet är avskaffat. Vi säger heller inte till stripporna i Asien ”passar inte jobbet så skaffa dig ett annat, det är ett fritt land”. Alla ovanstående exempel arbetar på ett oacceptabelt sätt genom att betala med sina kroppar och sin hälsa för att andra ska ha tillfredsställelse.
Ryanairs personal får inte vara med i facket vilket gör att det inte finns några avtal, de kan bli uppsagda på grund av sjukdom till exempel. Utbildningen till kabinanställd är en egen affärside vilket främjar stor personalomsättning och de får betala sina uniformer själv.
(Jag gjorde en intervju under min journalistutbildning med en före detta Ryanair-pilot som uttryckte det att ”folk tror inte det är sant när man berättar”.)
Flygpersonal generellt har helt andra arbetsvillkor än andra yrkeskategorier. Vi har ett unikt jobb genom att vi jobbar på ett golv som rör sig, med tidsskillnad och i tryckkabin. Dessa tre i kombination. Dessutom säger reglerna att vi får jobba upp till 60 timmar i veckan, där andra har arbetstid på 40. (Vi (SAS) har heller ingenting som heter OB-tillägg, lönen inkluderar jobb årets alla dagar och dygnets alla timmar.
Det är tusentals sökande till få utlysta tjänster, och det betyder att det är hög kvalitet på personalen. Inte riktigt lika hög som förr dock, eftersom yngre idag kan få betydligt högre lön och bättre villkor i andra branscher, men fortfarande hög. Många blir timvikarier och flyger parallellt med studier.
Och det är dit utvecklingen pekar, att de fasta tjänsterna och den långa erfarenhetens tid är förbi. Att det blir ett genomgångsyrke.
Jag accepterar det men tycker det är synd eftersom jag vet med mig själv att jag är en så mycket bättre flygvärdinna idag än jag var som 21-åring.
Synd om framtida passagerare inte får chans att uppleva alla åldrar och blandad erfarenhet bland personalen, den dynamiken och upplevelsen är svårslagen.
Så ser jag det.