Oftast flyger vi bara med samma piloter några enstaka ben, ibland som den här slingan, i två dagar.
Jonas och Nils är den där goa typen av pilotkollegor som man bara älskar att hänga med, de känns som gamla skolkamrater och har alltid ett leende eller skämt på lur.
Det är heller inte så ofta vi kan äta ihop hela besättningen, antingen kommer vi in vid olika tidpunkter eller har någon varit uppe ”klockan kvalme” (som det kallas i Danmark, kvalme = illamående) och orkar helt enkelt inte vara social.
Men häromdagen i Stavanger kom vi in vid 16-tiden och alla hängde på och käkade thaimat. Väckaren var satt kl 04 nästa morgon, men på hotell är det så bra att kunna dra för mörkläggning och stänga tv när man vill. 20 var det tyst och släckt hos mig. Mätt och glad.
Den här bilden lade jag ut på Facebook och skrev ”Pilot vill komma ut från cockpit”. En kollega svarade ”Don’t do it”. Haha, då först såg jag vad han gör med munnen;)
Jag kom på att jag glömt servera dem bröd till maten och gick in i cockpit och ursäktade mig. Som svar fick jag: ”Och hur stavar du ditt namn? Med ett eller två N? Så det blir rätt i rapporten menar jag?
Jag frågade om jag fick ta några foto på dem eftersom ”det var i särklass de bästa piloterna på SAS”?
(Fjäsk funkar nästan alltid. Hoppas jag;)
Geneve. Visst är det coolt hur planet speglar sig i glaset?
Bredvid mitt crew-säte hade jag en jättetrevlig passagerare till Geneve, och på samma plats en dito på hemturen. Det är inte alltid jag kan/vill snick-snacka med passagerare när jag sitter på klappen, men den här dagen var både jag och passagerarna som satt där sociala och pratsugna. Jag älskar den typen av möten när jag har dem, det är så speciellt att få möta härliga människor. (Nej, alla är inte härliga. Idag hade jag en totalt ohärlig, men jag kan berätta mer om det sen).
Den första var pilot på ett flygbolag, och skulle ner och flyga privatjet. Han visade mig bilder på flygplanets inredning och berättade om de speciella kunder som bokar planet.
– Gör man en miljon dollar om dagen och behöver åka till Sevilla, så vill man flyga direkt dit. Tid är pengar, och transfer tar tid.
(Wow, ja, annan värld än den jag känner…)
På vägen hem satt en affärsman på samma plats. Han hade bott i Geneve i många år och vi kom att prata om Ingvar Kamprad, (som också pendlade från Schweiz i många år.) Jag berättade storyn om mitt frieri till Ingvar för honom, och han skrattade gott. Han hade också några goa historier om Kamprad att dela med sig av, och när det var dags att gå av konstaterade vi att det var trevligt att träffas.
När Baby Olivers mamma var tvungen att gå på toa ställde kollega Jacob upp som bäbispassare: (ps, jag har frågat Olivers mamma om det är ok att Oliver blir bloggkändis, det var det;)
Eva pimpade försäljningsvagnen med några storsäljare:
Efter två nätter borta är det skönt att komma hem. Det är absolut lyxigt och härligt att bo på hotell, men jag sover bäst i ljudet av Tonys andetag.
