Jag och Tony har varit ihop i 22 år och gifta i 17. Vi har en del vänpar i samma situation, som också de delat största delen av livet med varandra och verkar trivas med det.
Sen finns det också de som inte hade lust att leva med varandra längre av olika anledningar. En del har separerat under former som gör att de fortfarande kan ha en respektfull kontakt med varandra, andra inte. Barnen bor varannan vecka eller varannan helg eller händer det att umgänget diskuteras av utomstående i någon tingsrätt därför att föräldrarna inte kan komma överens om vad som blir bäst.
Det som dock förundrat mig de senaste åren är hur ordet kärnfamilj blivit nästan ett nervärderande skällsord. I olika sammanhang och diskussioner förklarar den ena efter den andra hur sällsynt det är med kärnfamiljer, och att alla barn med annan uppväxt minsann har det mycket bättre än att leva i en disfunktionell kärnfamilj.
Gudruns uttalande ”Död åt familjen” var säkert gott menat, som en tröst till barnen som var ledsna över att deras föräldrar skulle skiljas, men det blev samtidigt att skicka en signal till alla oss andra att vi skulle visa ödmjukhet för våra vänner som inte levde i kärnfamilj. Att förringa vårt val av samlevnadsform för att det var gammaldags och förlegat och kvinnoförtryckande och vad vet jag. Att vi inte kände igen oss i den bilden spelade ingen roll, utan exemplen haglade om hur farlig faktiskt familjen var, där skedde det flest misshandelsfall, övergrepp och förtryck. Och med det sagt var det nästan som att ställa oss som valde att vara gift med samma man så länge i skamvrån. Var det säkert att detta var bra för alla ?
Jag och Tony och våra bran tillhör uppenbart en minoritet av Sveriges befolkning, men jag kommer aldrig be om ursäkt att jag tycker att vår samlevnadsform är perfekt. För oss som gillar varandra och mår bra är det ett vinnande koncept big time.
Det finns massor av motsatta exempel, jag vet det, men kan det inte vara trevligt att ta fram goda exempel nångång? Är det bara jag som just för närvarande har intrycket av media att såna exempel inte verkar finnas?
Det är bättre att vara rik och frisk än fattig och sjuk. Och det är bättre att vara lyckligt gift än olyckligt gift.
Din sista mening satte huvudet på spiken tycker jag.
Bättre att vara lyckligt gift än olyckligt gift.
Jag skulle vilja dra det en smula längre.
Bättre vara lycklig än olycklig.
Sen om det är som gift, singel, sambo eller i någon annan konstellation kan ju faktiskt kvitta.
Jag tycker hela debatten om kärnfamiljen känns unken (även om jag av förklarliga skäl står från motsatt håll;)).
Folk ska skita i hur jag eller nån annan lever och jag blir totalt rabiat när folk försöker facka in mig, grundat efter hur mallen ser ut. Min skyldighet mot mig själv, inte mot nån annan, är att försöka göra det allra bästa av mitt liv. Sen hur jag gör det eller med vem, har ingen annan med att göra.
Som jag förstår, så känner du likadant, även om du uttrycker dig mer sofistikerat…hm..gick igång här nu på kvällskvisten.