http://www.expressen.se/gt/kronikorer/anna-lena-mann/det-ar-hur-vi-mar-som-raknas-annat-ar-yta/
”Handen på hjärtat – vem är mest avundsvärd? Den sönderstressade personen med den lyxiga villan och de flotta kläderna, som lägger det mesta av sin tid på jobbet, eller den som möter dagen med ett leende och trivs i sin enkla vardag bara han eller hon har tak över huvudet och tid med de som älskas? Det är hur vi mår som faktiskt räknas. Det andra är bara yta som lätt kan krackelera.”
Håller helt med om sista meningen.
Det är exakt så, det är hur vi mår som räknas.
Och finns det bara de två alternativen ovan att välja mellan, att vara fattig och lycklig eller rikare och sönderstressad, så håller jag med, jag väljer jag fattig och lycklig alla dagar i veckan.
Men är det verkligen bara de två alternativen som finns?
Jag har flera i min bekantskapskrets som har väldigt svårt att få pengarna att räcka. Det är enormt stressande.
De sitter inte i en liten tvåa i förorten och mediterar med ett leende på läpparna, och spelar sällskaps-spel med sina älskade på kvällarna.
De sliter, har ont i ryggen, oroar sig ständigt och sover dåligt de också. Om man jobbar med något många timmar som betalar dåligt är man väl lika stressad som den som jobbar med något som betalar sig bättre?
Att jobba istället för att titta på tv, att jobba istället för att sitta i bingohallen, att jobba istället för att spela tv-spel, det ger en inkomst som istället kan användas till det jag personligen räknar till njutning: tid med familjen. Hemma eller borta.
Att ha jobbat ihop ett sparande som senare gjort det möjligt att jobba deltid och ha ekonomisk möjlighet att njuta av ett rymligt boende, det kan väl också vara lycka?
Författaren till krönikan kopplar som så många andra arbete till stress och icke-njutning, men den som jobbar och trivs med det? Där inte prylar är drivkraften men kanske friheten att kunna välja och känslan av tillfredsställelse att kunna bidra med mycket skattepengar och välgörenhet? Eller är alla rika egoister och känslokalla kanske?
Såhär hade hon också kunnat skriva:
”Handen på hjärtat-vem är mest avundsvärd? Den sönderstressade personen i den trånga lägenheten och de trasiga kläderna som jobbar skift på en otrivsam arbetsplats med dålig lön eller den som har ekonomisk möjlighet att umgås med sin familj för att den tidigare jobbat ihop ett kapital istället för att festa bort, röka upp eller shoppat prydnadssaker på Ellos?”
Det finns fler sanningar.
Och väldigt många klyschor.
Absolut sant! Det finns fler sanningar. Troligen lika många som det finns individer. Läste helt nyss att så många som 20% av dem som arbetar är fattiga, det vill säga har en inkomst runt 11 500:- (jag minns inte just nu exakt var gränsen går). Det måste vara enormt stressande att slita ut sig (för de där låglöneyrkena tar ju oftast på kroppen) och sedan inte ens ha råd att äta ordentligt, ha en berikande fritid eller göra en semesterresa.
Att kunna se väntetid som kvalitetstid (som i länkade artikeln) är också en lyx, för just på de lågavlönade jobben får man löneavdrag om man kommer för sent (även om det beror på tågen). I värsta fall kan man bli av med jobbet om det händer fler gånger eftersom man inte har ordentlig anställningstrygghet. Livets villkor är olika…
Ja, och man kan se en situation från olika vinklar. Från den enes horisont och den andres. Det jag reagerade över i länken var att det fanns två alternativ att välja mellan, att antingen jobba ihjäl sig för att kunna köpa lyxvaror eller att jobba lite och vara lycklig och ha tid med familjen. Den bilden protesterar jag mot, det finns fler sätt att se det på. Om premisserna är osanna är även slutsatsen osann;)
Anette