Flygplats.
Sitter vid gaten, är i god tid till mitt flyg.
Studerar människorna, några läser, några stirrar ner i sina smartphones, några tittar lite förvirrat på skylten där det står Gate closed.
Planet vid gaten ska alldeles strax taxa ut mot startbanan, men inte riktigt än. Det ska med en passagerare till. En liten flicka, med lapp runt halsen, hon vill inte släppa sin mamma.
Hon gråter, och mamman tröstar men försöker också peppa henne och pratar barnspråk med flickans nalle. Flickan skrattar till mitt i gråten, men bara tillfälligt.
Tårarna hinner inte torka, de fortsätter så fort hon tittar på sin mamma igen.
Kvinnan från flygbolaget visar att det är dags att gå ombord, hon ska följa henne till planet och sträcker ut sin hand i en välkomnande gest. Flickan tar den av ren reflex men släpper den igen och håller om mammans ben, men det är dags.
De måste gå nu.
Mamman vinkar.
Flickan vinkar men dröjer kvar blicken. Hon gråter och gråter.
När dörren stängs kan inte heller mamman hålla tårarna borta. Hon har hållit dem inne för flickans skull, det är så tydligt att hon försökt. Men nu går det inte längre.
Hon gömmer ansiktet i händerna och sjunker ner på en stol. Men bara någon minut, sen reser hon sig och går.
Hon torkar tårarna med baksidan av handen och bryr sig inte alls om att maskaran flyter ut.
Avsked är smärtsamt.
Också att betrakta