Avig Maria och Lyckofasaden

http://m.expressen.se/kronikorer/mia-skaringer-lyckofasaden-tar-dod-pa-oss/

Jag gillade verkligen Mia Skäringers bok Avig Maria och jag gillade hennes föreställning ”Dyngkåt och hur helig som helst”. Hennes artikel om Lyckofasaden är också träffande, men skapar också en inneboende fundering om vem man själv är och hur jag själv skulle presentera mig om jag helt skulle öppna mitt innersta. I den analysen blir det svårt därför att jag vet ju bara hur jag själv är och uppfattar mig, inte hur andra är, eller hur andra uppfattar mig.

Jag kan se med mina ögon på bekanta, som utåt har allt, men inåt lever i ett kaos. Jag kan uppleva det som hyckleri, att utåt verka lycklig och utåt skylta med den Lyckofasad som Mia Skäringer beskriver så talande samtidigt som det inte är hela sanningen.

Å andra sidan, det vet väl alla egentligen? Att alla inte springer omkring och är lyckliga hela tiden med ett fånigt leende på läpparna? Att inte alla måltider är lagade på ekologiska livsmedel eller att hemmet är i perfekt skick invändigt bara för att det är sopat utanför entrén? Att par som pussas på Instagram nästa sekund kallar varandra idiot för det inträffade en schism just efter bilden togs. Att det finns människor som varit utsatta för övergrepp, har en trasig barndom och helt enkelt att alla har sina kors att bära?

Men det ärliga och hederliga i att berätta om det, gör det världen alltid till en bättre plats? Jag menar, om vi nu gjorde tvärtom, att vi rev Lyckofasaden och bestämde oss för att koncentrera oss på att visa bilderna på celluliterna, på spyhinken från influensaperioden, på dammråttor, på en sovande make efter fredagsmyset, på mensbindan, och skriva inlägg över frustrationen, över ledsenheten, över grubblet, över tankarna om natten när man inte kan sova, skriftliga ärliga erkännande om vad man egentligen tycker om vissa, sprider det välbehag eller sprider det negativitet?

Kan det inte vara rätt skönt att åtminstone få hänga upp livet tillfälligt på det som Mia kallar Lyckofasaden, utan att det betyder att det ska tolkas som ett permanenttillstånd? Kan det inte vara ganska skönt att tillfälligt eller till och med ofta få fokusera på det positiva utan att det betyder att det ska tolkas som skryt?

När jag läser uppdateringar om folk som bakat 600 kanelbullar och sprungit en mil innan klockan 07 blir jag kräkig. Jag har lust att klicka delete för det blir helt enkelt för mycket för mig, som inte alls kan varken baka eller springa så långt. Men det slår mig sen, att det ju faktiskt är mitt problem, inte personens som gjort uppdateringen. Hen kanske har bakat för första gången på 10 år och det var roligt, och vill dela detta med vännerna, för att få bekräftelse genom 30 Gilla. Då kan jag bjuda på ett av dessa Gilla. Alternativet är ju att jag låter avundsjukan och missunnsamheten ta överhand, och varför skulle inte det vara värt att uppskatta? Eller träningen, tänk vad många träningar som inte blev av. Om det inte blev av för mig blev det av för någon annan, det är väl värt ett Gilla?

Jag kan mycket väl skriva om funderingar, ledsamheter eller lathet. Jag kan skriva om att mitt självförtroende fick sig en törn eller om konflikter. Men ledsamheterna får aldrig vara i prioritet, och om det krävs en Lyckofasad för att mota Olle i grind, för att peppa hjärnan med goda händelser och fokusera på det man lyckas med, så må så vara. Då ska jag vara rädd om min Lyckofasad. Ledsamheter finns det tillräckligt av ändå i media, men jag väljer i mitt liv vad jag väljer att fokusera på.

Och då prioriterar jag glädjeämnena.