Det är lätt att det bara snurrar på. Att det-för-givet-tagna, hemmablindheten, långsamt äter upp livslust och energi.
Min älskade är fantastisk och fyller mig med kärlek, men jobbmässigt och karriärmässigt är jag totalt dränerad.
Jag vaknar på nätterna och funderar.
Eller vi kan kalla det älta.
Eller reflektera, det låter finare.
Det är en olämplig tidpunkt att göra det på, för på natten ser funderingarna annorlunda ut. De blir liksom skuggorna på väggen, konturlösa och skräckinjagande.
Mina tankar mynnar alltid ut i nån form av otillräcklighetskänsla.
Som att gå i uppförsbacke i lera med gummistövlar som suger sig fast i varje steg.
Jag vill fram, upp, ha energi, vara kreativ. Och jag jobbar verkligen på den målbilden.
Men runt mig finns en massa faktorer och människor just nu som lägger tyngder i de där gummistövlarna som gör att det går väldigt trögt.
Skulle behöva en coach som hjälpte mig hitta en ny väg att traska på, en landsväg utan sörjig lera.
Jag tror också att du skulle behöva en coach och mentor. Efter att ha följt dig i många år så ser jag ett mönster. Kram
Fixat;)