Jag har inga problem att stå på scen framför folk, inga problem att ta plats, inga problem att ”prata med bönder på bönders vis” eller möjligen att ”prata med direktörer på direktörers vis”. Jag skräms inte av titlar eller positioner generellt sätt, jag klarar mig rätt bra att vara jag fast ibland med lite anpassning i språk eller uttryck.
Men.
Uppdrag eller att välja att ta denna plats måste ha ett syfte. Jag måste också gå in i projekt med en grundinställning och ett självförtroende som säger att det kommer att bli bra, och att jag kommer göra bra ifrån mig. Om jag inte känner det, så är det bättre att tacka nej.
Jag fick en förfrågan en gång att vara med i ett TV-program och där skulle jag prata om tiotusenmeters-klubben. Nej tack. Jag fick också åtskilliga förfrågningar om intervjuer och medverkan i TV i november när det var kris på SAS. Nej tack. Och jag fick en förfrågan att delta i ett event med vår vd om några veckor. Njae tack. Eller Nej tack, menar jag.
Jag har inte känslan att jag kan göra det bra, jag förstår inte hur jag skulle kunna göra det bättre med min närvaro, men är såklart smickrad över frågan. Det är fantastiskt att omges av människor som ser kvaliteter man inte själv ser fullt ut, och möjligen skulle jag oftare slänga mig ut på djupt vatten och se hur det går.
Å andra sidan, så är det just det jag gjort det senaste 15 månaderna, konstant, hela tiden. Gett mig i kast med studier på en nivå jag inte förväntade att jag skulle klara och fått tjänstledigt från ett jobb jag tycker otroligt mycket om, utan en fast planering inför närmaste framtiden. Har haft djupt vatten under mig och fixat att simma: boken, föredragen, startat aktiebolag. Och nu visade magkänslan mig åt ett annat håll. Jag analyserade mig själv och bestämde mig för att behålla simringen den här gången och hålla mig i barnbassängen.
Men hittar ni mig på tiometerstrampolinen nästa vecka, så vet ni att jag analyserat det också och gjort en självkritisk bedömning då också. Och står jag där, då kan ni räkna med att jag hoppar:)