Vår son tog ut sitt sparkapital efter senaste två årens jobb, för att back-packa sig runt jorden-runt-resa på egen hand.
I oktober gav han sig iväg till Kastrup och flyget till USA, och åkte västerut genom staterna mot Nya Zealand och Australien. Han gjorde inga planer utan bokade resor och boende efterhand, och gissa om jag blev glad när han meddelade att han skulle komma hem den 15 februari.
Senaste veckorna har jag räknat dagarna tills jag får se honom. Jag har varit tvungen att sätta oron på standby, det GÅR inte att gå omkring och konstant vara orolig – det hade lett till hjärtinfarkt.
Visserligen har jag fått en del andningsstopp av vissa meddelanden, som: ”Det här är ett skit-ställe, men du behöver inte vara orolig mamma, jag köpte en kniv”. (*puh*, skönt, då är det lugnt).
I torsdags ringde det på dörren. Ovanligt en vardagsförmiddag, jag förväntade mig Jehovas vittnen medan jag linkade ner för trappan. Där mötte jag istället ögonen jag saknat och längtat efter i fyra månader. Som lurat sin mamma på några dagar, för att överraska.
Jädra unge:)
Han ställde ner sin ryggsäck och en av de första sakerna han sa var:
– Jag har lärt mig en sak. Ju större perspektivet blir, ju mer inser jag hur mycket mer det finns att se och lära.
Sen satt vi vid köksbordet och pratade i flera timmar.
Då kom även nästa livsiniskt fram:
– Det kvittar vilken plats man befinner sig på, om den ska kommas ihåg som fantastisk eller mindre bra. Det handlar om vilka människor man delade upplevelsen och platsen med.
Han har så rätt.
De som oftast kan mest och vet bäst är de vars värld egentligen är ganska liten. Insikten kommer först när man förstår att man inte förstår.
Det går heller inte att fly från sig själv eller sin egen personlighet genom att resa. Fina människor kan det finnas både nära och långt bort, och det är tillsammans med andra vi skapar fantastiska platser.
Insikter samlar vi hela livet, och vi blir aldrig klara eller full-lärda.
Det krävs förstås ett öppet sinne och självinsikten att faktiskt förstå det.