Min farmor hade en tradition som gick ut på att det första man stoppade i munnen på nyårsdagen skulle vara ett äpple. För att befrämja hälsan, sa hon.
Har aldrig vågat trotsa den där traditionen faktiskt. När jag var liten var det mamma eller pappa som kom ihåg och höll den vid liv, nu är det jag som skär upp äpplebitar till familjen när vi vaknar vid 10-11 eller 12, (vad vet man?)
I år har jag varit skadad en tredjedel av det samlade året. Först i ryggen, och eftersom jag troligen överkompenserade och blev sned satte det sig istället i nacken och blev till ett diskbråck där.
Det kan vara en följd av många år i en bransch där det kan vara svårt att förhålla sig helt ergonomiskt korrekt till de rörelser vi måste utföra, att åldern tar ut sin rätt. Eller har jag gjort någon rörelse i somras jag inte borde gjort, jag vet inte. Jag är ju en rätt fysiskt stark kvinna normalt, så jag är lite förvånad över det här. Och ibland tänker jag att mina icke-tränande kompisar kanske har rätt, att träning egentligen inte alls är så bra för kroppen som vissa av oss hävdar?
Och när jag tänker på farmors äpple som jag plikttroget åt första januari 2011, tänker jag ”hur hade det blivit annars”?
För att äpplets magiska kraft är påvisbar kan det ju inte finnas tvivel kring?
Ut nu och köp äpple, imorgon är det kanske stängt!
Gott Nytt År önskar jag också alla trogna bloggläsare!!!