Tänkte när jag gick på julmarknaden på friluftsmuseét, och tittade in i backstugan där det förebereddes en jul från förr, hur mycket som bara ändrats på de senaste åren
Min pappa dog 2003, och ibland undrar jag vad han hade tyckt om Smartphone, blogg, iPad, GPS och Twitter. Och såhär i slutet av året undrar man vad framtiden har i sitt sköte. Kommer mina tonårsbarn om ett par år tycka att utvecklingen går väldigt snabbt, och det är svårt att följa med i alla nya tekniska lösningar? Kommer de att ifrågasätta nödvändigheten med alla intryck i sociala medier? Eller kommer de att göra tvärtom, att våga vägra delta? Kommer mindfulness vara ett ämne i skolan eftersom alla barns föräldrar gått i väggen och det kostar samhället för mycket?
Årets årliga bad som förr i tiden var strikt fysiskt är i vår familj mentalt. Varje år vid nyårsmiddagen går vi laget runt och berättar om det gångna årets höjdpunkt och vad årets löfte inför kommande, ska bli. Det är ett bra sätt att reflektera.
Tony och jag tog en promenad ihop i helgen i regnet, och då pratade vi om höjdpunkterna. Det är inte alltid så lätt att sortera bland alla händelser för att sortera ut agnarna från vetet, men en höjdpunkt var utan tvekan när vår son klarade sig efter bilolyckan. Han var en hårsmån från döden när han blev påkörd av en bil. Känslan när vi kom till olycksplatsen och såg honom stå där med några skråmor på knä och armbåge var omtumlande.
Tony blev också prejad av en förare som körde väldigt vårdslöst, och också han hade änglavakt och kom hem helskinnad. Det måste vara de viktigaste höjdpunkterna.
Att göra, att lyckas, att presetera kan uppbringa känslor av lycka, men att VARA, att finnas till, det är egentligen den enda viktiga höjdpunkten. När man är nära att mista är man bättre på att uppskatta just det. Annars tar man det mest för givet.
I år börjar reflektionen visserligen någon vecka tidigare än den brukar, men det ger en känsla av tillfredsställelse att vara ute i god tid och slippa stressa med den saken. Blinkblink.