Är på dåligt humör

Att ha ont nånstans ger ett dåligt humör upptäcker jag.

Det har blivit en smärre cirkus kring min rygg (lång historia), efter att jag sprang på min chef och svarade sanningsenligt på frågan ”Hur är det?” att ”Jag har lite ont i ryggen bara annars är det bra”.

Nu står jag mellan doktor, kiropraktor, arbetsgivare och försäkringsbolag, och vet inte i vilken ordning jag ska göra vad. Det har gått bra att jobba, men jag har haft lätta flygningar och jag rör mig försiktigt, vilket inte går på alla typer av flygningar. Jag kunde någon kväll inte för egen maskin lyfta mig från soffan där jag satet mig efter arbetsdagen, utan Tony fick lyfta sin kvidande fru till en stående position.

Jag är på dåligt humör därför att det hela tiden gör ont, och för att jag känner mig liten mellan alla som bestämmer. Det gör man inte själv i såna här situationer.

Läkaren tycker att smärtlindrande tabletter är svaret, utan att ens tittat på min rygg.

Min gamle kollega och instruktörskompis dog för några år sen i cancer. Han hade ont i ryggen, men sökte för sent, för det var ju bara ont i ryggen.

Jag säger inte att jag har cancer, men tanken for genom mitt huvud, att hur vet läkaren det som bara skriver ut piller som han säger jag kan ta hela livet? (För Hasse betydde visserligen livstid inte så lång tid, är det så läkaren resonerar?). Jag är lekman, jag har ingen aning, jag vet bara att att det finns massor av exempel på när läkare missat, historier om nonchalans och att till exempel diskbråck ska opereras inom en viss tid för lyckade resultat. Om nu läkaren vet med säkerhet att det INTE är allvarliga diagnoser, så kanske det är bra att lugna patienten (dvs jag, som tänker alla tankarna) genom att förklara varför han inte bedömer det som diskbråck, cancer eller annat man kan bli skrämd av.

Jag har också haft lust i flera av kontakterna att säga ”Jag håller föredrag om bemötande, vill ni köpa in ett kanske?”.

Jag har dessvärre haft oturen att behöva ha mycket kontakt med vården i mitt liv. Det absolut bästa bemötandet nånsin har jag mött inom vården, men också det absolut värsta exemplen. Jag anser att jag är en rätt ”lätt” patient, sålänge jag inte blir ”klappad på huvudet”. Bara för att jag ligger i en säng med dropp med nyopererad mage (spräckta cystor, en spiral som växt fast, sammanväxningar…) så är jag fortfarande vuxen och vill bli behandlad som vuxen.

Det är förnedrande att vara i andras händer, när de dessutom uppenbart inte vet vad de pratar om. (Som när jag frågar om det är ok att flyga om jag tar de utskrivna tabletterna, och han svarar himlande med ögonen och skrockar ”Du ska väl inte styra planet”. (Han har ingen aning om reglerna som gäller, men då kanske man inte ska uttala sig så heller?)

När jag vidarebefodrar att arbetsgivaren gärna vill se en röntgen på ryggen så att tex en hård landning inte förvärrar skadan kallar han min arbetsgivare ”naiv”. Jag tycker inte sånt är snyggt.

Jag har kollegor som blivit långtidssjukskrivna, och det är självklart därför som min arbetsgivare vill försäkra sig. Det är också därför vi har de försäkringar vi har, för att kunna vara snabbt i produktion igen.

Jag är inte ”ute efter” sjukskrivning, men det var så jag tror läkaren missuppfattade det. Jag har den bestämda uppfattningen att KAN man arbeta SKA man arbeta.

Jag har arbetat och kommer att arbeta, men jag är å andra sidan inte dumdristig i denna vilja. Riskerar jag sätta kollegorna på pottan genom att de får göra mina arbetsuppgifter för att jag inte kan, eller att jag riskerar förvärra skadan, då är det bättre att det läker först.

Enkla frågor jag inte tycker borde vara omöjligt att få svar på? Eller?