Är han jättebra eller jättekass eller jättemittemellan?

Statsministern intervjuas i SvT här på morgonen.
Jag är inget Löfvén-fan och har alltså kritiska glasögon.
Vad säger han egentligen? Är det bra och redogörande eller gallimatias?

Den politiska kommentator som intervjuas direkt efter är kritisk till att Löfvén talar med kluven tunga, att det inte är tydligt om han visste, eller inte blivit informerad, eller om han försvarar eller förkastar informationsordningen.

Jag kollrades bort i alla ”det tittar vi på nu” och ”vi har tillsatt en utredning”, och lade inte märke till motsägelserna förrän den politiske kommentatorn nämnde det. Och då satt jag ändå där med mina kritiska glasögon på nästippen. Hur tycker då att den som röstar på honom att han klarade sig?

Jag tror det är busenkelt att vara statsminister. Och minister. Och partiledare. Och chef. Och mellanchef.
Åtminstone så länge inget händer, när allt liksom flyter på.
Men när det är skarpt läge, när det ska fattas beslut utan att ha all information tillgänglig, när beslutet (eller att avstå att ta beslut) får allvarliga konsekvenser – då skiljs agnarna från vetet.
Det är först då det går att bedöma om en statsminister/minister/partiledare/chef/mellanchef är kompetent eller ej.

Löfvén är en duktig politiker genom att tala på ett sätt så det låter som han har koll på läget.
Men nu, i skarpt läge, när journalisterna har avslöjat hans luftslott ( om både V och SD diskuterar misstroende så ÄR det allvarligt), vad är han då?

En som får massor av röster utan att ha blottat sin kompetens i skarpt läge är Åkesson.
Han har aldrig haft makt, han har aldrig behövt ta ansvar.
För honom är hans starkaste verktyg att vara jättemittemellan.
Att aldrig behöva bevisa, bara prata och kollra.

Duktig politiker och retoriker, men i skarpt läge?

Personligen vet jag ärligt talat inte vem som ska få min röst nästa år.
Jag vet vem det inte blir. (Å + F + S)