På en kompis profil på Facebook låg en bild, som visade en man som grävde sig fram i en lång tunnel han verkade ha kämpat länge med. En halvmeter längre fram låg en skattgömma med diamanter, men just där, en halvmeter innan han skulle komma att nå diamanterna gav han upp och vände tillbaka.
Texten ovanför bilden löd: Är du typen som ger upp?
Det är en retorisk fråga och jag gick igång. Kommentarerna ovanför den jag kom att skriva, löd alla ”Nej, aldrig” och ”Sina drömmar ska man inte ge upp” och liknande. Och utan att vara släkt med Einstein i rakt nedstigande led förstod jag den egentliga innebörden, men kunde ändå inte låta bli att vara motvalls.
Således svarade jag att det beror på, om jag är typen som ger upp. Vissa saker är väldigt sunda att ge upp. Om man skulle misstrivas på ett jobb-ge upp. Om man har bekanstskaper som inte ger nåt – ge upp. Om man skulle leva i en destruktiv relation – ge upp. Om man är ”typen” som ger upp beror alltså på vilken situation det handlar om. Menar jag.
Så långt, så gott. Där borde jag kanske lagt ner exemplena, men det gjorde jag inte. JAg fortsatte med ett annat exempel, som handlade om när jag började med ett nätverksföretag på 80-talet och vad jag tyckte om det.
(Låt mig repetera även om jag lämnat min åsikt om det tidigare: Nätverksföretag är jättebra för en del. Det finns några som tjänar bra pengar, det gör det. De står på scen på träffarna och pratar om Produkten som något Gud skapade, och hur Produkterna kan frälsa världen genom att nätverkarna presenterar den och tillhörande affärsidé för sina vänner och bekanta. Nätverkaren blir fullständigt matad med mantrat att det kräver ett jobb om man vill nå sina drömmar, och man ska aldrig ge upp. Man ska prata om Produkten med ALLA, och bygga nätverk. Om vännerna inte vill bli värvade är det ens eget fel, man måste KÄMPA, och når man inte sina drömmar trots att man kämpat har man inte kämpat TILLRÄCKLIGT.
Och trots mitt raljerande över denna som jag ser sektliknande företeelse, där många invigda sväljer otuggat, finns det såklart positiva delar också. Många växer och får ett meningsfullt och kul jobb, träffar glada och entusiastiska kollegor på seminarium i världsklass som de aldrig besökt annars, och att vara en i sammnhanget kan såklart vara jättekul. Jag håller med om det.)
Men för mig var det inte alls bra. För det första har jag aldrig varit en följare som gillat att göra vad andra talar om för mig vad jag ska göra. Jag är entreprenör, och mig passade det inte alls. Jag fick dåligt självförtroende när jag inte lyckades så bra som de som stod på scen trots att jag följde planen och jobbade som en gnu. Hade jag jobbat så mycket med vad som helst annat hade jag kunnat bygga företag med stor omsättning inom något som inte alla andra också sålde. (Så kändes det ju på träffarna, alla vi som satt där gjorde ju precis samma sak).
Varför lyckades jag inte bygga ett stort nätverk trots alla presentationer? Varför ville inte mina vänner bli värvade, det var ju så bra? Hur skulle jag kunna jobba ännu mer? Mitt fel, mitt eget fel, kämpar inte tillräckligt.
Jag ångrar inte det ett dugg. Jag förlorade en del pengar (på den tiden var man tvungen att köpa produkter för ett visst antal kronor per månad för att få del av bonusen) men det har varit en riktigt bra livslärdom. Jag lärde också känna en riktigt go vän, som sedan vigde mig och Tony och har döpt våra barn, som fortfarande finns i mitt liv. Det hade jag aldrig gjort om inte jag fått den där affärspresentationen.
Misstaget jag gjorde på Facebook var att dra in nätverksföretaget därför att bilden handlade just om nätverksföretagande. Bilden är insatt av en coach inom ett nätverksföretag och kommentarerna troligen från vänner i hans nätverk.
Det var onödigt gjort.
Det sabbade lite av den goda stämningen på festen, kan man säga.