Vid sidan av entredörren har vi två glasbord gjorda av en glasmästare i stan. Katten brukar sitta på nedre hyllan och titta ut, det hörde jag henne göra imorse, bordet liksom flyttade sig mot golvet, som så många gånger förr.
Jag kom att tänka en tanke, att bordet skulle gå sönder. Jag tänkte att jag i så fall skulle få ta det hela bordet till glasmästaren, jag tänkte vilken dag det skulle vara möjligt (ja, du hör, det är inte konstigt att min hjärna ibland blir trött…) och jag såg glasmästarens parkering framför mig.
Sen fortsatte jag läsa i några minuter, men avbröts av ett brak med glassplitterljud från hallen.
Jag visste direkt vad det var.
Jag kände hur precis alla hår på armarna reste sig och förstod vad ordet deja-vu innebär.
Är det inte läskigt?