Om man skriver blogg, så kan man göra det anonymt eller öppet. Man kan göra det under ett alias om man till exempel håller på att bli drogfri eller för en kamp mot systemet (pappor som inte får träffa sina barn till exempel) för sakens skull, därför att målet är viktigare än vägen. Att göra andra uppmärksamma på en fråga eller ett skeende utan att det egentligen är personen som är viktig utan händelsen.
På Expressen fanns för några år sedan en blogg som hette Olycklig kärlek. Den blev tom lagd som puff och hade rätt mycket besökare. En kvinna skrev hur hon var kär i en gift man och skulle ha barn med honom, eller något liknande. Jag läste den några gånger och kände intuitivt att ”det här är inte sant, hon fantiserar och hade nog velat skriva en deckare men nu blev det blogg”.
Likadant känner jag när anonyma bloggskrivare/kommentatorer likt kulsprutor skjuter av åsikter i en aldrig sinande ström. Vad är sant? Är det en underbyggd åsikt eller något provocerande som skrivs för att få fler besök till sin blogg? Är det ett medel att få uppmärksamhet som kanske annars är en bristvara? Kan man skapa sig en identitet som inte överensstämmer med verkligheten? (Klart man kan).
Inte ens vi som skriver öppna bloggar ger en hel bild av oss själv, vissa saker är privata och ska vara privata. Att dela med sig av en privat angelägenhet ”bara för att” har ingen mening, vad ska läsarna göra med den informationen? En anonym person skriver om händelser som kanske inte ens är sanna. Är det inte bättre att läsa romaner då, där man vet att allt är påhitt?
Det finns inga regler utan undantag såklart. Det finns läge när anonymitet kan vara befogat, men det är inte ofta. De gånger någon hävdar rätten till sin anonymitet ringer det oftast klockor som säger ”inte rent mjöl i påsen”, och det har oftast stämt. Men som sagt, det finns några undantag, se första stycket.