Allt vad som händer i London skulle kunna hända här.
Kravallerna i Göteborg för några år sedan lämnade en besk smak i munnen, och i kölvattnet handlade medias rapportering mestadels om polisens agerande, upplevde jag.
Att en 29-åring (eller om han var 27) blev ihjälskjuten, startade enligt uppgift de pågående oroligheterna i London, men jag kan inte låta bli att undra om det verkligen är så enkelt. Brinner byggnader på 20 orter och plundras affärer av denna enda anledning? Blir det inte en djurisk instinkt som sätts igång, där människor letar efter en grupptillhörighet och väljer för-eller emot?
Fotbollshuliganerna är knappast ett gäng tänkande individer när de sätter skräck i omgivningen, de är starka för att de är många, och de följer varandra som ett gäng får. Så verkar det vara bland upprorsmakarna i London också. De kvinnor och barn som nu plundrar affärer gör det i skydd av situationen och kommer med all säkerhet hävda att de gjorde det för att alla andra gjorde det.
KPML(r) hade i sitt manifest ett avsnitt om ”väpnad kamp”, där (r) stod för revolution, om jag inte minns fel. De har bytt namn till Kommunistiska partiet, men frågan är hur många ungdomar från grupperna som kastar sten på gatorna som lockas av detta budskap. (Och också : finns det uttrycket kvar i KP?). Att ha en anledning att kasta sten, är inte det ett bra alibi? Att bränna ner, förstöra eller skjuta i religionens eller politikens namn, hej anarki.
Som med alla andra oroshärdar bör man kanske fundera över vad som är pudelns kärna. Om det inte är den ihjälskjutne mannen i London, vad är det då? Vad är det som gör människor så hatiska att de bränner ner stadsdelar? Är det fattigdom? Brist på utbildning? Arbetslöshet? Integrationsproblematik?
Och hur bekämpar man då det?