Jag såg inte programmet, bara reklamen för det. Jag har läst inläggen kring ämnet och hur debatten utvecklats, och det är med detta som grund jag gör följande reflektion:
-Blandar man inte ihop äpplen och päron?
Idag i nätbilagan intervjuas en familj som lever under det som brukar kallas existensminimum, och den omedelbara tanken är att ”titta där, Janne har fel, Expressen har hittat en fattig familj alltså finns de”! Men det var väl aldrig det frågan gällde? Att barnfattigdom existerar? Det känner ju till och med jag, som annars lever i min ”skyddade verkstad” i ett medelklassområde.
Vad jag förstår handlade Uppdrag Granskning om antalet, att det inte finns någon källa på hur många de kan beräknas vara, samt definitionen av vad barnfattigdom är. Är det om familjen får socialbidrag som barnen per automatik räknas som fattiga?
Min mormor skulle enligt tabeller definitivt tillhöra kategorin ”fattigpensionärer” men enligt henne själv uppfattade hon sig inte så. Tabellerna är ett sätt att mäta, att göra statistik för att kunna forma politik, och därför är det betydelsefullt om det handlar om 24000 barn eller 240000 barn, och vad man lägger i begreppet. Så vad handlar debatten om? Om man inte pratar om det finns det inte? Om man pratar om barnfattigdom ofta och mycket finns det mycket mer och problemet är större än det är?
Man ska vara försiktig med siffror, inte slarva och överdriva eller underdriva. Oftast är siffran tillräckligt dramatisk ändå, utan att behöva kryddas.