Allting går inte på räls hela tiden

Jag har aldrig jobbat målstyrt när det kommer till karriär.
Typ: Jag ska bli veterinär, nu ska jag studera hårt så jag får bra betyg och jag behöver ingen plan B för jag vet vad jag vill.

Det är ett sätt att jobba, jag har å min sida varit mer fokuserad på att uppleva mycket, prova mycket, utforska. I hallen har det i hela mitt vuxna arbetsliv, sen jag var 21, stått flygvärdinneskor. Men bredvid har det också funnits både fotriktiga sandaler och vattentäta Goretex-kängor. Hoppas metaforen verkar förståelig.

Människor runt mig, som kanske inte känner alla sidor, kanske uppfattar det som att allting alltid går som på räls. Att motgångarna är få och jag glider på räkmacka. (Jo, jag har hört det uttryckas så).
Det stämmer inte.

Första gången jag sökte till SAS fick jag avslag till exempel.
Men då jobbade jag på Baltic Airlines och Transwede istället, och hade några väldigt roliga år där. Naturligtvis hade det blivit bra om jag fått jobbet på SAS redan -86 också, det är jag säker på. Men nu blev det nåt annat. Som jag är mycket tacksam för.

Jag sökte en gång en tjänst som service-instruktör på SAS och tyckte jag hade hittat den perfekta kombinationen av allt som var roligt. Jag blev kallad till intervju och fick sen svaret att de valt någon annan för de tyckte att jag hade ”för många järn i elden” (jag var politiskt aktiv också då, samt koordinator på ett fitness-center).
-Men det har jag ju redan värderat att jag klarar innan jag skickade ansökan, annars hade jag inte sökt, sa jag.
Det hjälpte inte, det var nej.

Något år senare sökte SAS inspiratörer till medarbetardagarna där vi skulle undervisa om bemötande. Jag sökte och blev antagen. Hurra, jubel och ballonger!
Tack vare det har jag utvecklat ett eget koncept på samma tema, där jag tar mina erfarenheter och delar till företag, myndigheter, vårdenheter, hotell och kyrkor över hela Sverige.
Tack vare nej till serviceinstruktör blev det nåt annat jag är riktigt glad och tacksam för. Det hade säkert blivit bra det andra också, men det här blev toppen!

När jag sökte till journalistskola på en folkhögskola första gången ”försvann” ansökningarna. Både den jag skickat digitalt och den med post. ”Nej, vi har inte mottagit någon ansökan från dig”.
VA???
Nästa år sökte jag igen och kom till test.
Sen fick jag beskedet att jag inte var antagen, inte ens med på reservlistan.
En käftsmäll jag knappt kunde smälta.

Någon vecka senare fick jag en länk till Poppius Journalistskola i Stockholm. Jag sökte, kom in, och älskade varje stund varje dag jag gick där.
Rektorn rekommenderade mig till en redaktör, jag fick praktikplats och sedan frilansjobb när utbildningen var klar.
Tänk så bra det blev.
Det hade jag inte kunnat ana när jag var som mest ledsen för att första försöket gick om intet.
Kanske det andra också blivit bra, det hade det säkert, men det här var full pott.
Nu undervisar jag till och med på kurser för Poppius, och var där senast förra veckan på möte med rektorn. Vi planerar framtid, jag bara älskar det.

Så sökte jag en tjänst för något år sen som jag tyckte det stod Anette på. Jag och fyra andra kom på intervju, av drygt 80 sökanden. Jag var stolt, det kändes bra, och jag var redo att skriva anställningspapper när jag fick samtalet. ”Tyvärr valde vi någon annan”.
Å NEJ.
Jag ville ju så gärna…

Men.
Då hade jag troligtvis inte kunnat komma tillbaka till SAS, och jag tycker verkligen det är jätteroligt att flyga igen.

För någon vecka sen sökte jag en interntjänst på SAS.
”Ledarerfarenhet och /eller ledarskapsutbildning är meriterande” stod det i annonsen.

Jag har varit chefsvärdinna på Baltic Airlines, jag har varit koordinator på ett fitness-center, jag är delägare till ett bolag med 20 anställda och jag har gått ledarskapsutbildning senaste året. Det borde väl räcka som erfarenhet, tänkte jag.
Dessutom skulle man vara positiv och lojal.
Tja, får väl borsta bort Jante och säga att jag även tyckte att detta var något som stämde på mig.

Men nä, jag kom inte ens till intervju.
Tack för din ansökan.
Tack själv.

Om det inte är kvalifikationer jag saknar så är det kanske för att jag har fel personlighet eller fel ålder, ingen aning.
Är jag besviken?
Ja.
Jätte.
Men kanske döljer sig nåt annat bakom nästa krök?
Ur kris skapas kreativitet, och jag deppar aldrig länge.
Nyfiken på varför är jag, så det är klart att jag ska fråga, men med erfarenheterna av tidigare motgångar i minne blir jag bara ännu mer taggad.
Jag vet mitt värde, och det är skönt.
Jag mår bra.
Och jag tror på ödet.