Ordet psykopat kan vara det mest missbrukade av alla ord.
Det är ofta något vi sätter som epitet på personer lite slentrianmässigt, om vi inte gillar dem.
” Din + *en liten svordom* + psykopat!”
Par som ligger i skilsmässa använder det om möjligt ännu oftare om varandra, och har således ett fullblodsargument till att motparten beter sig korkat.
Jag flög med en kollega för längesen på långlinjerna, som pratade om sitt ex också i termer av denna personlighetsstörning. Hon berättade att de låg i vårdnadstvist och hon berättade om hur exet manipulerade alla omkring sig.
” De som jobbar inom socialtjänsten borde känna igen dragen men det gjorde dom inte. Alla tyckte han var så trevlig och han visste precis vad han skulle säga och hur han skulle linda tanterna runt sitt lillfinger, de blev som om de vore förälskade i honom när de träffade honom” berättade hon.
Jag har funderat mycket på vad hon berättade.
Vi hade ett djupt samtal och hon berättade detaljer som fick mig att kippa efter andan.
Det som gjorde att hon till slut fick vårdnaden var att hon hade skrivit dagbok.
I detalj hade hon redogjort för många års äktenskap och händelser, som sammantaget gjorde att rätten till slut förstod.
För ett halvår sen kom jag i kontakt med en kvinna som befinner sig i samma situation. Eftersom mamman är desperat och känner sig totalt överkörd av familjerätt, skola och socialtjänst, och inte vet vart hon ska vända sig, vände hon sig till mig i ett hopp att jag kunde hjälpa till. Jag har en längre tid tagit del av material i form av sms-konversationer och ljudinspelningar och blir så förundrad över hur man hanterar det här från samhällets sida att jag inte kan låta bli att skriva. (Normalt som journalist ställer man sig utanför, är objektiv och intervjuar alla sidor, men jag skriver inte i egenskap av journalist denna blogg. I övrigt, förutom att skriva här, kan jag inte göra annat än att lyssna.)
Jag blir alldeles bekymrad av det jag läser och hör. Det är som att skolpersonalen, likt exemplet ovan, blivit helt duperade av den ”trevlige och sociale pappan”.
Mot mamman har de ett helt annat förhållningssätt.
Till exempel när mamman skulle hämta sitt barn på skolan och lyfte upp det och snurrade runt, då säger fritidspedagogen:
– Släpp barnet, hen är för stor att bära!
– Men…du vet jag träffar ju knappt mitt barn…
– Nä. Och det tycker jag är BRA!!!
Hon mejlar familjerätten på pappans hemort och undrar om handläggaren fått en specifik handling som skulle skickats från myndigheten på orten där mamman bor och får ett jakande svar, att den kommit.
I själva verket berättar myndighetspersonen som skulle skicka den att det är omöjligt, eftersom hon faktiskt inte skickat den än…Ljuga? det är väl inte schysst va?
Av en händelse råkar hon få del av en mejlkonversation mellan handläggaren och pappan, och den är full av blinksmileys och ett kärvänligt långt ifrån formellt språk.
Märkligt.
Pappan har fått interimistisk beslut att barnet ska bo hos honom (jag har fått veta varför men kan inte gå in på det, men anledningen är ett stort skämt…).
Tidigare har han haft långa utläggningar varför kvinnan inte bör jobba heltid eller resa i tjänsten:
” Du vet att jag har ett viktigt jobb och jag kan inte ta ledigt för att ha hand om barn”.
Det verkar gälla fortfarande, men barnet är hos farmor och farfar den mesta tiden. (Mamman har gett sitt barn en telefon som har Hitta min iPhone-funktion).
När barnet är hos farmor får hen inte ens ringa sin mamma.
Häromdagen gjorde barnet det ändå och mamman hörde farmor i bakgrunden:
” Är jag så jävla tråkig att du måste ringa din mamma hela tiden??”
Jag har sett sms där pappan kallar sitt barn ”äcklig” för att det var sängvätare och jag har hört inspelningen hur barnet gråter förtvivlat och säger ”Snälla mamma, SNÄLLA, jag vill inte dit jag är rädd han blir så arg”.
Det är som att alla runtomkring har fördomen att eftersom det vanligtvis är mammor som får vårdnaden eller har barnen mesta tiden, så MÅSTE det vara något fel på mamman när rätten dömt annorlunda här. Och de vet inte ens anledningen.
Självklart finns det en sida till och en version till, den har jag inte hört. Det jag hänger upp mig på är hur liten en människa kan vara i kamp mot myndighetspersoner som bestämt sig för att välja sida utan att de (heller) tar in bådas argument. De borde verkligen vara neutrala.
Att skolpersonalen utan att ha träffat mamman tar avstånd och går undan när hon kommer, det måste vara pappan som sagt icke så fördelaktiga saker?
Jag känner henne, hon är den rejäla typen med fötterna på jorden. Hon säger att hon aldrig nånsin känt sig som ”något katten släpat in” i livet tidigare, hon är beläst och har bra jobb med stor kunskap inom sitt område.
”Jag vet inte vart jag ska vända mig”, säger hon.
”Alla svansar för honom, allt jag sägs vänds mot mig”.
Barnet har vid intervjuer uttalat tydligt att hen vill bo hos mamman, men det vrids så att mamman anklagas för att ha manipulerat barnet.
”Vad jag än gör vänder han mot mig”.
Idag ringde telefonen och jag hörde hennes röst fråga:
– Har du läst ”Omgiven av psykopater”?
– Nej, det har jag inte än…
– Vartenda ord stämmer, det är som det är skrivet precis om honom. Varför ser dom inte igenom hans trevlighet och förstår vem han egentligen är?
Jag tror att det beror på att vi möjligen är svältfödda på att möta genuint trevliga människor.
När vi möter någon som är sådär övertrevlig och säger exakt de rätta sakerna med ett leende på läpparna, så vill vi inte förstöra vår illusion med tanken att det kan vara beräknande.
Personligen tror jag, efter att ha fått hennes livs historia och sett sms och mejl från honom, att han lyckats lura rätt många myndighetskvinnor med sin charm.
Det är vad jag tror.
Och det bekymrar mig.
För barnets skull.