På psykologi-delkursen visade vår lärare en bild på en kille som satt på en hylla utklädd till en fågel och tittade ner på sin psykolog. ”Ok, vi kan väl börja att prata lite om din relation till din mamma” sa psykologen.
Läraren menade att det var ungefär såhär bilden av psykologi kunde skildras.
Vi skrattade.
Men jag har lagt märke till hur ofta faktiskt som människor relaterar sina egenskaper och beteenden till sin uppväxt, och självklart har det betydelse och präglar oss. Men jag tror också att det ibland blir något man tar till för att förklara sig. Om man varit utsatt för övergrepp, en drogande förälder, en psyksjuk förälder eller haft en extremt fattig uppväxt så kan det förmodligen ta två vägar, antingen 1) ”det ska jag ta mig ifrån för så ska aldrig jag ha det” eller 2) ”inte konstigt att jag blev likadan med den uppväxten.”
Det som präglat mig och som kan vara förklaringen till att jag har de egenskaper och käpphästar jag har, är uppväxten i en småföretagarfamilj. Och det kan jag aldrig säga, för de allra flesta skulle menande nicka och nämna något om ”silversked i mun”. Jag hörde det när jag växte upp (i en liten bruksby är man inte anonym) och mamma stod till och med i blomsteraffären en dag när den ena expediten sa till den andra:
– Ta bra betalt av henne, hon har det gott ställt!
Mamma skrattade med i skämtet, men tyckte inte det var ett dugg roligt eftersom det inte var sant. Tvärtom var hon ledsen när hon kom hem, för just den perioden var det väldigt tungt att få ihop det. När inte beställningarna kom in kunde familjen heller inte ta ut lön. (Småföretagare fattar vad jag menar).
Det jag tagit med mig är nog mest lusten att arbeta. Att inte känna efter för mycket, att pliktkänslan är stor. Jag skäms inte för det.Det är ibland en belastning när plikten övertar förnuftet att behöva tagga ner, men jag skyller det på min barndom. Det är hur praktiskt som helst att skylla på sin barndom:)