Det är svårt för fåglarna att hitta mat nu när marken är täckt av snö.
Min empatiska sida för småfåglarnas överlevnad vaknar och jag köper hinkar med talgbollar till mesar och talgoxar, och extra äpplen som koltrastarna gillar. Sen sitter jag och tittar på hur de kalasar på maten som jag varit så vänlig att köpa och lägga ut till dem. Det får mig att känna mig som en god människa. Det är skönt inombords att göra saker för de som är svaga och utsatta. Tänker jag.
När skator och kråkfåglar kommer och skrävlande slåss om småfåglarnas fröer och hugger in på koltrastarnas äpplen blir jag gramse.
”Hallå där” kan jag säga högt för mig själv i huset. (Jag är över 50, då kan man absolut säga sånt utan att det är det minsta konstigt). ”Det där är faktiskt de små och utsatta fåglarnas mat, de som inte kan hitta själv. Du som är stor och stark med grov näbb kan väl fixa mat själv”.
– Är du rasist, eller? undrade Tony. Skiljer du på fåglar och fåglar efter utseende och storlek?
I grunden tror jag på alla fåglars lika värde. Men de som tar för sig på mindre fåglars bekostnad, de som äter småfåglars ägg på våren för att själva bli mätta och de som är aggressiva mot andra kanske ändå inte är lika värdefulla. Om de äter alla småfåglars ägg finns det snart inga småfåglar, och världen blir tom bara med kraxande kråkor utan småfåglarnas kvitter.
Om jag däremot hittar en skata med en skadad vinge kommer jag hitta en kartong, bädda den mjukt och köra den till veterinären och betala räkningen utan att blinka.
Alla fåglar har ju samma rätt till livet liksom.
Så tänker jag.