När vi kom till Paris och hade kommit genom passkontroll och fått väskorna var boardingen till Köpenhamn redan i full gång, så det var bara att skska uppgivet på axlarna.
Vi bestämde oss för att ta en hamburgare och diskutera om vi skulle 1) sova på flygplatsen eller 2) hitta ett hotell.
Jag och Tony har erfarenhet av att inte komma med sista flyget hem (innan vi fick barn), och satt en hel natt på London Heathrow.
Det var hemskt, timmarna går jättesakta och det är väldigt obekvämt.
Vi hittade ett budgethotell igen, nära flygplatsen.
850 spänn. Som hittat.
Gratis busstransfer, kunde inte bli bättre.
Klockan var 21 och det skulle innebära åtminstone 6 timmar i sängen. En god natts sömn alltså.
Vi hittade hotellets namn vid bussterminalen.
Och så hittade vi hotellets namn en gång till, fast en annan linje.
Och så hittade vi två som ”bara” hette Novotel.
Var det samma hotell men olika linjer?
Nä, det såg ut att vara olika hotell, det ena hette Novotel Suites Roissy-en-France och det andra Novotel Suites Paris-du Nord. På bokningen stod Roissy-en France- inget konstigt.
Vi hoppade på bussen efter 20 minuters väntan och steg av med våra väskor och släpade in dem i receptionen.
Kvinnan framför oss i lön pratade franska med hotellreceptionisten, och trots att mina kunskaper i franska är begränsade förstod jag att hon hoppat av vid fel hotell.
Hon var upprörd och slängde ner sina papper i väskan, drog hårdhänt igen blixtlåset på väskan och bad receptionisten beställa en taxi.
”Stackars henne” tänkte jag, ”tur att vi var mer uppmärksamma”.
Sen var det vår tur.
Jag lade fram bokningen och döm om min förvåning när receptionisten gav samma besked till mig.
Fel hotell.
– Men det är inte möjligt, sa jag, titta här, det står ju Roissy-en-France!
– Jo, men det är området. Ta bussen tillbaka till terminalen och byt till Silver-Line-bussen!
Vi bara tittade på varandra, men kvinnan som nu själv stod och ringde Uber sa att vi kunde dela taxi till andra hotellet.
När jag tittade ut kom just transferbussen, så jag sa tack men tack. Att få plats med så mycket bagage i en bil var ändå en kamp, så bussen verkade vara ett bättre förslag.
Tillbaka till terminalen hade vi tur och Silver-Line-bussen skulle just köra.
Klockan hade nu blivit nästan midnatt.
Vi var trötta, men fortfarande vid gott humör.
Det är det bästa med min familj, vi hjälper varandra hålla humöret uppe även när det strular.
Klockan ringde igen efter 4 timmars drömlös sömn.
Dags för sista etappen hem.
Vi var på flygplatsen i god tid, och fick platser direkt vid incheckningen.
Sällan har det varit så skönt att landa i Köpenhamn.
Bilder från resan följer i nästa inlägg.